Och oj, oj vad det rasslade till bland kommentarerna. Några tyckte att om man låter sig bli fotograferad och också publicerad i form av snygga bilder i media, så måste man räkna med att man inte kan bli tagen på allvar. Och så några som tyckte att typ Alexandra koketterade i sin krönika, eftersom hon inte vet hur det känns att känna sig ful, och inte bli bra på bild. Jag hårddrar allt, och alla har rätt till sin upplevelse. Inget rätt, inget fel.
Jag har haft svårt att svara på alla kommentarer och tänkte att jag skulle skriva något här. Och jag är tvungen att låta det bli personligt.
Och jag tar en risk, eftersom att prata om sitt utseende och sina tankar om det kan vara oerhört provocerande. Och då alldeles särskilt när man som jag låtit sig bli fotograferad ganska mycket.
Ungefär som att man tycker att man är snygg… och det är typ det värsta man kan få tycka i Sverige. Man ska säga tack snälla, tycker du det?
Kan vi inte bara lägga utseende åt sidan och koncentrera oss på det som strålar därinne i alla. Och JA, jag är högst medveten om att söthet, snygghet har en fördel. Men det kan också bli ett ok, som främjar till dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Och om det tänkte jag det här inlägget skulle handla.
Och vill vi inte att kvinnor i all sin prakt ska ta för sig av tillvaron, livet. Inte be om ursäkt för något, vare sig övervikt, undervikt, söthet, mindre söthet eller vad sjuttsingen det än skulle kunna vara.
Jag var ett mycket sött barn som liten. Min mamma och pappa lät personer som just tyckte jag var söt få ta hand om mig. Personer som tyckte det var kul att ta en gullig unge på cirkus, gå på restaurang. Ibland bodde jag hos de här personerna. Min mamma har sagt att jag kunde bo hos några en vecka, kanske två och då pratar vi att jag är under fyra år. Jag hade lätt för att bli omtyckt, men det skapade också en sorts avsky i mig, att inte bli sedd för den jag var utan tidigt för hur jag såg ut. Att vara till lags, vara formbar och just söt. Till saken hör också att min mamma aldrig under hela min uppväxt sagt att hon tycker jag är söt. Så det var så dubbelt. Från alla andra fick jag höra hur söt jag var, men aldrig från den jag kanske behövt höra det allra mest.
Vi har pratat om det jag och mamma, och jag har försökt förstå hennes anledning, som var att hon ville att jag skulle utveckla något annat. Hon var rädd att jag skulle leva enbart för det, hon ville att jag skulle studera, bli något. Hon hade själv på nära håll sett, hur det kan gå när man lever på sitt utseende och inte utbildar sig. Min mamma försökte skydda mig, kan jag idag förstå, men oj, vad fel det blev.
Jag har minnen av att jag som åtta-nioåring känner mig nervös eftersom jag ska läsa nåt inför klassen och vikarien, den manliga som vi har den dagen rusar fram och kramar mig inför hela klassen och säger nåt i stilen; Å, du är så söt.
Det skapade en sån jäkla jobbig känsla i mig. Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att stå inför en grupp människor, eftersom jag tänker att de värderar och tänker på mitt utseende mer än de lyssnar på mig. Och jag skulle aldrig ställa mig på en scen för att hålla föredrag i höga klackar, kjol, urringat och tillfixad, som många andra gör. För att man vill känna sig fin, kanske vacker eller läcker. Nej, jag klär hellre ner mig, för att jag tycker det är skitjobbigt om någon tycker något om mitt utseende.
Jag började också tvivla på att jag har nåt att säga, om mina ord var värda något.
Till saken hör också att jag fick bröst tidigt i livet, och inga små bröst, utan ganska stora. Jag dolde min kropp under bylsiga tröjor och mådde dåligt för den uppmärksamhet som jag fick.
När jag var på badstranden som tonårsflicka med min kompisar kom gubbar, killar och män fram. De var fotografer som ville plåta mig för FibAktuellt och alla möjliga tidningar.
Jag fick fan inte vara i fred.
Jag har också blivit påhoppad av äckliga killar på stan, som tagit sig rätten att ta på mina bröst. Och det när jag var en tonårsflicka och inte ens varit tillsammans med en kille.
Jag bad aldrig om den uppmärksamheten. Jag lät mig inte fotograferas, men jag blev ändå inte tagen på allvar. Jag hatade, hatade hela min gymnasietid. jag hade kvinnliga lärare som ansåg mig korkad för att jag var blond, söt och storbystad. Jag fick lägre betyg, fast jag skrev femma på nationalproven.
och kommer ni ihåg, det jag skrev om när jag kom till universitetet och min lärare tyckte att jag skrev så bra, och tjejerna i min grupp sa att han tyckte det, för att han var kär i mig. Det var också innan jag började låta mig bli fotograferad.
Jag skulle kunna radda upp så många knäppa kommentarer jag fått på grund av mitt utseende. och nej, jag tycker inte själv att jag är så snygg. Jag kan tycka, känna att jag ser bra ut vissa dagar, men mestadels skiter jag i det. Det är mer en känsla och känslan jag vill ha i mig själv, som egentligen inte handlar så mycket om mitt utseende, det är att jag är ganska härlig.Och det innefattar på något sätt att inte ha ont nånstans, att känna att jag har en stark kropp, att jag mår bra i mitt huvud. Att jag kan tycka att jag är lite kul, att jag trivs i tillvaron och känner mig älskad av min man och omtyckt som mamma, bonusmamma och vän och dotter. När allt det där är i harmoni känner jag mig snygg. SEn vet jag att jag blir bra på bild, men jag kan också bli fruktansvärt ful på bild. Men vad gör det?
Och jag älskar att åldras, just för att det här med utseende blir mycket mer sekundärt för en kvinna, så nej, du som skrev de kommentaren. Jag välkomnar det!
Det har tagit många år av terapi, kanske inte enbart för det här med utseende. Men att skapa en självkänsla som är stark och trygg. Idag använder jag gladeligen mitt utseende, och låter mig fotograferas hejvilt och jag förväntar mig att bli tagen på allvar – ändå.
Jag raddar upp några exempel, vad tycker ni har inte de rätt att bli tagna på allvar, bli lyssnade på:
Fotomodeller
Porrmodeller
skådespelare
programledare
bloggare
sångerskor
Fyll gärna på listan, men alla de här yrkena blir ofta porträtterade i media på ett eller annat sätt. Har ni svårt att ta deras tankar på allvar?
Varför har ni det i så fall?
Hur ska man vara för att bli tagen på allvar som kvinna?
Jag tycker det är en intressant diskussion.
SUCK… jag är den som tycker att det var koketteri enligt ovan. Du/ni blandar ihop flera olika saker och drar en felaktig slutsats. Det är INTE samma sak att bli antastad på stan och nypt i brösten som att bli bedömd för sitt utseende när man frivilligt ställt upp uppglammad i media. Sluta leka offer!
Jag undrar hur seriös Lars Ohly, Thomas Bodström eller Fredrik Reinfeldt skulle verka om de ena sekunden krävde bekräftelse på sin attraktionskraft, iförd tighta shorts och ett leende rent utseendemässigt för att nästa vilja debattera genusperspektiv eller något annat för stunden aktuellt.
Vill man bli känd för sin hjärna kanske man ska låta den göra jobbet. Det är inget fel alls att vilja vara vacker eller sexig, men om man LIDEr av att bli bedömd för sitt utseende ska man kanske inte gå ned i spagat i TV iförd kläder där alla kan se hur exakt mycket navelludd som samlats. Det är koketteri. Snyggt, absolut; men kom inte och säg att man inte vill bli tittad på och beundrad. Lek leken hemma i stället om det svider att bli bedömd.
Det intressanta är att du tar upp två personer som verkligen tagit bilder, och lagt ut mediabilder på sig själva som leende, småsexiga män. Bodström och Reinfeldt, och ändå tycker du att de är män som du tar på allvar. Varför gäller inte det kvinnor?
Karin! Jag blev så berörd av din text. För jag känner igen en del från min tonår. Jag fick STORA bröst direkt och var jättesmal. Det var en belastning på alla sätt och vis. Kände mig billig, för alla tjejer man såg på utvik, de hade ju stora bröst, som om det var så det var tänkt. Och jag blev ofta kommenterad för det och bedömd. Jag gick också i stora tröjor och gömde min kropp. Idag är det inte så, men det var en tuff tid. Tack för din ärlighet! Jag uppskattar verkligen dina inlägg, du känns nära!
Karin, jag vill så gärna kommentera det här inlägget men det är så mycket som rör sig i mitt huvud kring ämnet så jag vet inte hur jag ska börja .. men jag funderar vidare på vad det är jag egentligen vill säga. Glad att du la ut den här texten och jag tycker att det är jäkligt modigt av dig att faktiskt dela med dig av din historia. Att du vågar beskriva det som är så känsligt. Utseende. Det väcker gärna starka känslor men vi behöver våga beröra det.
Annika, jag fattar precis. Det r en jobbig känsla att ha så dubbla känslor inför något så härligt som sin växande kropp när man är ung flicka. Att man har en ursäkt och nån sorts skam för den man är, och att den känslan kan följa med en upp i vuxen ålder. Kram till dig
Vanessa, du är en sån pepptjej. Jag vet inte hur modig jag är. PÅ senaste tiden har jag fått höra det så mycket, att jag är modig. Jag tror jag faktiskt uppnåt en ålder, snart femtio när det liksom på nåt sätt är fullständigt omöligt att be om ursäkt för den man är. Och jag känner inte längre att jag har nåt at förlora på att vara ärlig. I så många år har jag snarare hållt igen på den person som är jag. Take it or leave it typ. SEn behöver man inte vara dum mot någon. Mne det behver inte vara i motsats till varandra tänker jag. kram och jag vill snart se dig i Båstad