Igår hittade jag ett kuvert med lite gamla bilder i. Ett annat liv kändes det som. Just nu är jag nog inne i en fas sär jag summerar vad har jag gjort och hur har jag mått. Vad, varför, hur… Småsmå steg av utveckling. Mitt liv har varit mycket jobb. Många roliga jobb. Jag har hoppat på många saker, följt min inre röst och den har alltid lett in mig till roliga saker, som utvecklat mig. Det kan jag se som en röd tråd, som jag inte såg då.
Jag har flyttat så mycket, att jag faktiskt här på sluttampen slarvat bort lådor med foton och annat viktigt. Sorterat ut och bort för mycket. Men så idag ska jag bli intervjuad av tidningen Hälsa och de ville att jag skulle samla ihop fem-sex bilder från mitt förflutna, sånt som varit viktigt, sånt som jag vill visa.
Att jag fick bli mamma är så klart viktigt, viktigt. Att få vara mamma till Mira, min dotter som jag är så stolt över. Pino är viktig för mig och att jag fick återförenas med min stora kärlek i livet, Ray. Så därför har jag varit på en minnesresa. Och när jag tittar på bilderna så kommer också känslorna upp från den tiden, det är märkligt. Känner ni samma?
Jag hade jobbat i flera år bakom kameran på flera tv-produktioner, så plötsligt tyckte tv-producenten Madde Stenberg; ”Jag vill att du gör ett programledartest för talkshowen Menhallå”. Jag bara, Nej, jag vågar inte, jag kan inte, jag vill inte. Jag kände mig så blyg. Men det var skoj. Härligt när någon tror så benhårt på en. Fick gå en programledarutbildning på SVT med Paolo Roberto, så att vi skulle bli synkade. Det var nästan roligast, att larva sig framför kameran för att bli av med nervositet. Jag var 31 år och Paolo lite yngre. Jag skulle vilja jobba med Paolo igen.
Jag har flyttat så mycket, att jag faktiskt här på sluttampen slarvat bort lådor med foton och annat viktigt. Sorterat ut och bort för mycket. Men så idag ska jag bli intervjuad av tidningen Hälsa och de ville att jag skulle samla ihop fem-sex bilder från mitt förflutna, sånt som varit viktigt, sånt som jag vill visa.
Att jag fick bli mamma är så klart viktigt, viktigt. Att få vara mamma till Mira, min dotter som jag är så stolt över. Pino är viktig för mig och att jag fick återförenas med min stora kärlek i livet, Ray. Så därför har jag varit på en minnesresa. Och när jag tittar på bilderna så kommer också känslorna upp från den tiden, det är märkligt. Känner ni samma?
Här ovan är en pressbild från tiden (1,5 år) när jag var programledare för tjejmagasinet Bambola på ZTV. Det var ett jättekul jobb och vi hade så kul på redaktionen. Världens gulligaste redaktion. Jag var 32 år, och mamma till en femåring. Jag kommer ihåg känslan jag hade här. Jag kände mig så gammal, typ lastgammal. Och i jämförelse med de andra som jobbade på kanalen var jag ju typ det.
Jag hade jobbat i flera år bakom kameran på flera tv-produktioner, så plötsligt tyckte tv-producenten Madde Stenberg; ”Jag vill att du gör ett programledartest för talkshowen Menhallå”. Jag bara, Nej, jag vågar inte, jag kan inte, jag vill inte. Jag kände mig så blyg. Men det var skoj. Härligt när någon tror så benhårt på en. Fick gå en programledarutbildning på SVT med Paolo Roberto, så att vi skulle bli synkade. Det var nästan roligast, att larva sig framför kameran för att bli av med nervositet. Jag var 31 år och Paolo lite yngre. Jag skulle vilja jobba med Paolo igen.
Kan inte nån komma på att vi ska göra ett hälsoprogram för människor i medelåldern… Vi är ju båda såna överdrivna hälsomänskor, dessutom pratar vi båda italienska.
När jag var 36 år var jag chefredaktör på tidningen Voice, en editionerad tidning, alldeles för mycket före sin tid. Tidningen gick ut i elva editioner. Jag jobbade där i ett och ett halvt år, tills jag sa upp mig på egen begäran. När vi firade ett år hamnade jag på en prinsesstårta, och sen på omslaget. Uj, vad mycket kommentarer mina medarbetare fick. Hur kunde jag sätta mig själv på framsidan av en tidning? Vi skrattade bara åt det och titta idag, 12 år senare. Ingen tycker nåt om Blondinbella, Amelia Adamo, Blossom och Kattis Ahlström, för att nämna några som satt sig själva på omslaget. När man bläddrar i tidningen ser man sedan hur redaktionen och jag själv äter upp tårtan på ett kafferep.
Du har gjort så mycket roligt Karin! Härligt att läsa. Och när jag närmade mig 50 gjorde jag precis som du gör nu, summerade, tittade på bilder. Åkte till och med till platser jag lekt vid som barn. Och allt såg såklart så annorlunda ut 🙂 Men jag tror det är viktigt att då och då titta bakåt och faktiskt se hur mycket och bra saker man ändå gjort. Stor kram
Visst är det så? Att amn sammanfattar sitt liv. Snart fyller jag femtio år, känns så stort, så alldeles särskilt. Jag tänker att jag ska leva tills jag är hundra år, så halva mitt liv. Jag åkte också till en av mina barndomars plats för ett halvår sedan. Såg scoustugan, och kanotklubben. Idrottsplatsen där jag snörade på mig springskorna och sprang varv efter varv, sjön som jag tog med mig matsäck och åkte med piruettskridskor över till andra sidan. Minnen. Man placerar in, sorterar som ett fotoalbum i hjärnan. Jag är ganska stlt över mitt liv, nu när jag ser tillbaka. jag ser mina misstag, men jag har försökt och alltid försökt ha ett mjukt hjärta. Tack Annika för dina kloka ord, att du läser min blogg och att du kommenterar. Du är en så varm och härlig person. Håll kvar vid det. STor kram