Och jag är skör. Det är liksom inte bara huden som är skör, HELA jag är skör.
Jag märker att jag kan bli ledsen hur folk pratar till mig. Och jag kan ibland verkligen förstå att man vill hålla sin cancer hemlig, just för att man är så här känslig och att en del människor inte förstår det. Och det genom hur de pratar till en. Jag menar inte att man ska behöva ha silkesvantar när man pratar med en cancersjuk, men man behöver kanske inte dra igång hela sin dödsångest när man pratar med någon som går och bär på död, och just nu bekämpar sin största kamp någonsin, även om det inte syns utåt. Och ibland kan jag känna att jag är för väluppfostrad, eller nåt. För jag kommer ofta på i efterhand hur någon pratat till mig och att jag blir ledsen i efterhand
Så även om många säger; Du ser inte sjuk ut.
Det är klart att jag blir glad för såna komplimanger, men någonstans betyder inte det att jag inte är sjuk och att jag inte är orolig. Det kommer att ta minst fem år innan jag blir friskförklarad. Och det är ändå ingen garanti, eftersom cancer kan dyka upp igen närsomhelst och varsomhelst i kroppen och gärna när du minst anar det. Den verkar ligga där som en jävla ihoprullad sovande orm och så plötsligt vakna till liv och ta över kroppen igen. DET är ångest.
Det är ångest att gå runt och bära på den vetskapen och bekämpa den med glädje som jag försöker göra är inte det enklaste. Men det betyder inte att jag inte har ångesten. Men jag tar inte min ångest med vem som helst. Bara med dem jag vet pallar och orkar höra, utan att säga Tänk positivt. Jag undrar hur det skulle tas emot om jag talade om för alla varje gång jag möter dem, att jag bär på den här ångesten. Därför kan jag inte bära andras ångest, jag har inte den kraften, även om det kanske verkar så.
Jag måste acceptera att jag redan har ärr på kroppen och att jag kommer att få större ärr. Och JA, jag gråter i min ensamhet och mina allra närmsta vet att jag är en skrutta. Jag är liksom både stark och svag.
Så tänker jag på mina närmsta vänner, mina barndomsvänner och ungdomsvänner, att jag har världens bästa vänner.
Att jag verkligen älskar att vara med dem. Att jag går från möten med dem och känner mig påfylld och omtyckt. Att jag nu mer än någonsin måste vara rädd om min energi, att det är den som ska få mig att ta mig igenom det här.
Men jag har också mött väldigt mycket kärlek och omtanke i min situation, väldigt många fina möten.
Bildtext: Tjejerna som startat Oikos och Jenny i vitt.
Ett sånt väldigt fint möte hade jag igår, var egentligen det jag tänkt skriva om från början. Men nåt annat kom emellan. Jag fick massage igår av Jenny på Moonsun, läs om deras behandlingar och produkter på : Världens bästa hudvård
Moonsun är ett företag som startat och drivs av eldsjälarna Jenny och Mia. I snart fem års tid har de tagit hand om min hud. Och nu behöver jag dem mer än någonsin. Min hud slukar fukt. Så för mig är det världens lyx att få komma till dem och bli masserad och få lpg-behandling i ansiktet. Nu har de flyttat in på Oikos, som ligger på Hantverkargatan 18. Oikos drivs av Klara och Emma. Och är det inte märkligt, eller jag kanske ska säga att världen är liten. Men en av tjejerna, Klara är dotter till Britta som var min allra första ashtangayogalärare för snart tretton år sedan. Och det är också Britta som ska öppna Yogamarathon med en Mysoreklass på Atmajyoti. Och den ska jag gå, om jag har en bra dag vill säga.
Känner så igen det där. Folk som berättar om andra sjuka. Folk som faller ihop och gråter framför en eller i telefon. Du ska bara tänka på dig själv nu. Andra får ta hand om sig själv. Stor Kram
Du skriver fint tycker jag. 🙂 Och jag vill tipsa om boken "Anticancer – ett nytt sätt att leva" av David Servan-Schreiber om du vill och orkar läsa sånt just nu. Jag har inte läst den själv men har sett många tipsa om den. Ber för dig också. <3
Har precis hittat hit och känner att jag gärna vill lämna några rader. Alltså, du är verkligen fantastisk, att du delar med dig både av glädje och sorg och du skall veta att du förmedlar så mycket visdom att jag suger åt mig som en svamp. Jag håller på dig, du och din kropp kommer att fixa det här!
Varma hälsningar
/Anna
Det är märkligt det där, att när någon är inne i svårigheter av olika slag så vill en del "passa på" och berätta vad de tycker och hur de känner. Jag tror att den bristen på respekt, som jag faktiskt tycker det är, handlar om att människor känner sig själva ganska dåligt, har lite koll på andra så när de får ett tillfäll att yppa sina tankar eller ångest så går de igång. Jag hoppas du kan stänga av dina öron i de lägena och känna att du inte måste bemöta allt. Stor kram!
Det är märkligt det där, att när någon är inne i svårigheter av olika slag så vill en del "passa på" och berätta vad de tycker och hur de känner. Jag tror att den bristen på respekt, som jag faktiskt tycker det är, handlar om att människor känner sig själva ganska dåligt, har lite koll på andra så när de får ett tillfäll att yppa sina tankar eller ångest så går de igång. Jag hoppas du kan stänga av dina öron i de lägena och känna att du inte måste bemöta allt. Stor kram!