bästisar

Hade världens bästa lunchdejt igår med en av mina bästisar. Vad det är härligt att säga det ordet, en av mina bästisar. Men det är så härligt att ha kompisar som man kan ligga och fnittra med en en hel kväll bara så där, eller ringa när det stockar sig i halsen av gråt och man är så där urbota ledsen och man vet att hon gör detsamma tillbaka när hon behöver stöd. Cissi, som jag känt sedan jag jobbade på Bullenredaktionen för 25 år sedan. Om någon kan mina dåliga och bra sidor så är hon en av dem. Men jag kanske ska se det som ett gott tecken att hon efter 25 år vill fortsätta att vara min vän. Om någon är dum mot Cissi, så skulle jag kunna åka hem till den personen och läsa lusen av den. Då skulle jag hur lätt som helst kunna försvara henne. Och jag vet att hon skulle göra det för mig också. Eller om någon skulle få för sig att prata skit om Cissi; då skulle jag säga; Dont even go there.
Vi har till och med gått på gruppterapi, en terapiform som heter omvärderande parsamtal, ihop när vi var unga. Det var en väldigt bra terapiform. Jag har försökt hitta den formen, men den verkar ha försvunnit. Här kan man läsa lite om formen: Omvärderande parsamtal
Om någon som läser det här vet var det finns en sån grupp, tipsa mig gärna.

Det ösregnade igår, och vi hade bil så vi åkte till Flickorna Helin och Voltaire på Djurgården, så mysigt. Vi pratade mycket om just det här med att lära sig sätta gränser. Cissi har alltid varit så bra på det, numera är hon chefredaktör på tidningen Chef. Vi pratade om härskartekniker och såna där grejer som folk tar till för att trycka ner. En sån härskarteknik, som också är förminskande och förlöjligar en är; ”Det är många andra som tycker att du är dum/gör fel/tänker fel” Eller ”Det är flera som säger så här om dig, men jag brukar alltid försvara dig”
Förstår ni vad jag menar?

Jag har märkt att jag kan lätt försvara någon annan, någon jag tycker om, någon som behöver hjälp.  Men varför är det så svårt att liksom försvara sig själv? Stå upp för vad man själv vill, eller om man känner sig överkörd? Varför blir det svårare när man känner personen som kör över en? När har ni svårt att sätta era gränser? Eller hur gör ni?

Fick den här länken skickad till mig av en facebook-kompis. Kolla här:Benjamin Smythe

Ja, det var mina lördagstankar. Vaknade förövrigt kvart i fem i morse. Innan klockan ringde. Oroar mig för veckan som kommer; cellgiftsveckan. Jag ska till Karolinska varenda dag nästa vecka. På torsdag ska jag börja med Herceptin. Jag känner mig jättenervös för det. Jag ska få herceptin intravenöst i ett år. Jag har gått in och googlat på biverkningarna av Herceptin. Jag skulle inte ha gjort det. På måndag ska jag göra mammografi och ultraljud. Håll nu alla tummar och tår att cancern krympt ihop till en boll i bröstet och inte längre är som ett moln. Och att den inte spridit sig till mina lymfkörtlar.