Idag har varit en trött dag. Allt har gått långsamt och jag har haft ont i kroppen. Inte lika ont som förra gången, men ändå så där ont att jag hasat mig fram. Det är som om cellgiftet går på skelettet och musklerna den här gången. Jag har tappat i muskelmassa och ökat med vatten i kroppen istället. Jag har inte gått upp i vikt. Väger samma, men känner hur huden blivit slapp.
Jag åldras.
Var på vårdcentralen och fick min spruta. Har ont i ansiktet den här gången, i mina kinder. Känns som om huden blivit så där tjock och hård och helt utan nån sorts smidighet. Vad jag vill bort och ur det här.
Bort och ur det här.
En gång kvar med cellgifter, en gång kvar, en gång kvar. Måste tänka så för att stå ut. För att orka det här. Hur ska jag annars orka, vilja, orka, vilja.
Stå ut, stå ut, stå ut lite till.
Ni anar nog inte hur ofta jag önskar att jag bara vaknade upp och det här var en mardröm och mitt liv fortsatte som vanligt.
Mitt frilansarliv. Mitt liv som yogalärare. Mitt liv.
Mitt liv som jag inte längre har någon som helst kontroll över. Det bara fortsätter, nån annan domderar, dikterar mina villkor och jag måste lomma med.
Jag försöker bryta mig loss.
Fantiserar om hur jag rymmer. Packar min väska och rymmer, bort från allt, till en strand nånstans. Till värmen, en palm som jag kan ligga under och slicka mina sår.
Men jag kan inte rymma.
Inte den här gången.
Jag har rymt många gånger förr. Men inte den här gången. Den här gången måste genomlevas. Klaras av.
Tack ni som hörde av er efter inslaget igår. Tack för ert stöd. Tack.
Tack för blommorna som jag fick alldeles nyss. En vacker rosa bukett från Jan och Gjertude. Tack!
Jag åldras.
Var på vårdcentralen och fick min spruta. Har ont i ansiktet den här gången, i mina kinder. Känns som om huden blivit så där tjock och hård och helt utan nån sorts smidighet. Vad jag vill bort och ur det här.
Bort och ur det här.
En gång kvar med cellgifter, en gång kvar, en gång kvar. Måste tänka så för att stå ut. För att orka det här. Hur ska jag annars orka, vilja, orka, vilja.
Stå ut, stå ut, stå ut lite till.
Ni anar nog inte hur ofta jag önskar att jag bara vaknade upp och det här var en mardröm och mitt liv fortsatte som vanligt.
Mitt frilansarliv. Mitt liv som yogalärare. Mitt liv.
Mitt liv som jag inte längre har någon som helst kontroll över. Det bara fortsätter, nån annan domderar, dikterar mina villkor och jag måste lomma med.
Jag försöker bryta mig loss.
Fantiserar om hur jag rymmer. Packar min väska och rymmer, bort från allt, till en strand nånstans. Till värmen, en palm som jag kan ligga under och slicka mina sår.
Men jag kan inte rymma.
Inte den här gången.
Jag har rymt många gånger förr. Men inte den här gången. Den här gången måste genomlevas. Klaras av.
Tack ni som hörde av er efter inslaget igår. Tack för ert stöd. Tack.
Tack för blommorna som jag fick alldeles nyss. En vacker rosa bukett från Jan och Gjertude. Tack!
Massor med styrkekramar till dig Karin! Jag läser dig varje dag och du får oss alla att inse vad livet betyder och att man ska vara rädd om det och dem man har omkring sig.
Det är inte värt med ytlighet, det är inte värt all energi på oviktigheter. När man blir sjuk inser man nog det.
Du är en förebild.
Jag har just varit på yinyoga…anledningen att jag hittade din blogg nångång där i början på juni.
Kram Karin!
Hej Karin, jag läser din blogg och såg även inslaget fr TV 4. Du är fin och modig, stark och grann ridderlig o sann. Kämpa på Karin det är tufft men du klarar det!!! Ewa
Håller med Annika i vad hon skriver! Livet betyder så mycket mer än ytligheter. Man måste fokusera på nuet och strunta i att sura över skitsaker som kräver massa onödig energi. Jag själv är specialist på att morra när någon i mitt tycke gör något "avvikande"…Man får ju skämmas hur fånigt man beter sig ibland. Sedan jag såg dig på tv häromdagen har jag inte kunnat tänka på så mycket annat faktiskt. Du gav mig en tankeställare som heter duga!
Kram M
Jag står bredvid allt detta som händer dig, läser din blogg, dina artiklar och ser och hör dig på TV. Jag förundras så över din styrka och samtidigt din skörhet och vilja och mod att berätta din historia. Stora kramar Malin L.N.
Har också inflammatorisk bröstcancer men ligger några månader före dig i behandling, har fått cellgifter, tagit bort bröstet, fått strålning och skall nästa vecka på min 14:e herceptinbehandling, det har varit tufft men nu mår jag mycket bättre och började igår att arbeta 50% och det känns skönt. Man kan, under behandlingen, tro att man aldrig mer kommer att kunna känna sig frisk igen men jag lovar det gör man om än med andra värderingar.
Du är en kämpe och du kommer ta dig igenom detta, trots att du många gånger kommer vilja fly bort till en annan värld där du kan njuta av livet.Jag som också gått igenom detta vet att det är tufft, men man klarar mer än man tror. Det har satt sina spår hos mig och jag har inte samma ork idag, men man får leva med det och kämpa på.
Carpe Diem, Susanne