Jag har väl inte riktigt smält det.
Denna loserstämpel som man då och då kan få sig en ordentlig känga av. Att man inte gjort tillräckligt. Att man slarvat med sitt liv, att det är anledningen till cancer.
Ingen som inte varit där, i det där oroslandet kan vet hur det känns. Men ändå så många utan erfarenhet som ska ge en råd.
Tala om för en varför jag fått cancer.
Jag stressar för mycket.
Jag har inte gjort resan.
Jag måste gå till just den healern.
Äta guld, kollodialt silver. Röka gräs.
Dricka vetegräs mer än jag gör.
Det kan vara från ett tidigare liv.
Karma, absolut. Det handlar om en skuld från förr.
Du får inte oroa dig så mycket. Oro ger cancer.
Tjong, jag sållar. Men… ändå.
Det gör en ledsen. Oftast håller jag det ifrån mig. Men vissa dagar glider det in under blusen. Tar fäste. Kanske är jag extra känslig nu. PÅ torsdag ska jag göra en röntgen för att se att det inte är metastaser i ryggen. Jag vet ju hur det känns att gå igenom cancerbehandlingar. Min oro springer ju också ur en vetskap om hur det känns. Det är en oro i en trött människa som redan sprungit hundra maratonlopp och som nu bara vill vila. Åka till landet, logga ut. ta det lugnt.
Jag försöker stilla oron. Men hur jag än gör, blir jag rädd. Även om jag vet att jag är bra på att skratta mitt i gråten. Njuta mitt i skiten.
Men för exakt tre år sedan, torsdagen innan midsommarafton fick jag ett besked som delade in mitt liv i två delar. Livet före cancer och livet efter.
Låt det för alltid vara livet efter.
Det vill säga jag är frisk. FRISK. FRI sk
Jag skrev det när jag var sjuk i cancer, jag skriver det igen. Ge inga råd om en person inte bett om det.
Jag ber ofta om råd. Om bästa sjukgymnasten. Om bästa hjärtläkaren. Råd mot lymfödem eller vad det nu kan vara. Jag gör det för min egen räkning och för alla andra som inte har en blogg där de kan slänga ut såna frågor. Jag vet mitt ansvar. Jag tar det. I grunden, i mitt hjärta är jag alltid journalist, som kämpar för den lilla. För hon som inte har rösten. Jag vill synliggöra problem.
Men jag har ännu inte frågat om varför jag fick cancer. Eller varför man får cancer.
Den frågan har jag inte ställt.
Men svaren pådyvlas jag alltsomoftast, lite så där inbäddat, inlindat.
Alla dessa snusförnuftiga kommentarer jag och andra som haft cancer, eller kämpar med cancer får av människor som inte känner mig, som kommer fram på gatan. Om jag sitter på ett kafe, eller var jag nu är och som talar om för mig, ger mig råd, utan att jag bett om det.
När man kämpar med en sjukdom som för vissa har dödlig utgång och när man får den, inte har en aning om man kommer att klara sig. Eller den andra oron som slänger sig över en, tar stryptag om en, kommer jag att få tillbaka cancern?
De tankarna, den rädslan är övermäktig.
Man kämpar.
Så ändå, då och då får man stå ansikte mot ansikte med människor som med någon sorts övertygelse säger att jag ska tänka bort cancern, be bort den. Jag har inte trott tillräckligt. Att det är karma. Att jagvetifan alla anledningar.
Hur kan man veta?
Jag tänker snälla tankar, för jag vet att det är bättre än att fastna i en bitterloop. Jag är en schysst person om människor är snälla mot mig. Jag har en liten nära skara runt mig. Jag vill väl. Och jag tar hand om min egen skit, mitt eget bagage. Jag jobbar med att inte pysa ut på andra människor. Att inte avlasta mitt på någon annan. Möt människor med kärlek är mer min devis. Men allt beror också på hur jag blir bemött. Jag har ännu inte hamnat i ”vänd andra kinden till”.
Jag jobbar med min oro på alla de plan jag kan. Jag äter bra mat. Jag sover och lägger ner så mycket pengar på det alternativa att jag ibland blir lite rädd.
Men ändå.
Jag vet att det är av snällhet.
Men hur kan så många veta vad som gett mig och alla andra människor cancer.
Hur kan man veta?
Så nu slänger jag ut frågan, skriv det här. Så jag kan förstå, ni som vet.
Varför fick jag cancer?
Låt oss ha en diskussion om cancer.
Denna loserstämpel som man då och då kan få sig en ordentlig känga av. Att man inte gjort tillräckligt. Att man slarvat med sitt liv, att det är anledningen till cancer.
Ingen som inte varit där, i det där oroslandet kan vet hur det känns. Men ändå så många utan erfarenhet som ska ge en råd.
Tala om för en varför jag fått cancer.
Jag stressar för mycket.
Jag har inte gjort resan.
Jag måste gå till just den healern.
Äta guld, kollodialt silver. Röka gräs.
Dricka vetegräs mer än jag gör.
Det kan vara från ett tidigare liv.
Karma, absolut. Det handlar om en skuld från förr.
Du får inte oroa dig så mycket. Oro ger cancer.
Tjong, jag sållar. Men… ändå.
Det gör en ledsen. Oftast håller jag det ifrån mig. Men vissa dagar glider det in under blusen. Tar fäste. Kanske är jag extra känslig nu. PÅ torsdag ska jag göra en röntgen för att se att det inte är metastaser i ryggen. Jag vet ju hur det känns att gå igenom cancerbehandlingar. Min oro springer ju också ur en vetskap om hur det känns. Det är en oro i en trött människa som redan sprungit hundra maratonlopp och som nu bara vill vila. Åka till landet, logga ut. ta det lugnt.
Jag försöker stilla oron. Men hur jag än gör, blir jag rädd. Även om jag vet att jag är bra på att skratta mitt i gråten. Njuta mitt i skiten.
Men för exakt tre år sedan, torsdagen innan midsommarafton fick jag ett besked som delade in mitt liv i två delar. Livet före cancer och livet efter.
Låt det för alltid vara livet efter.
Det vill säga jag är frisk. FRISK. FRI sk
Jag skrev det när jag var sjuk i cancer, jag skriver det igen. Ge inga råd om en person inte bett om det.
Jag ber ofta om råd. Om bästa sjukgymnasten. Om bästa hjärtläkaren. Råd mot lymfödem eller vad det nu kan vara. Jag gör det för min egen räkning och för alla andra som inte har en blogg där de kan slänga ut såna frågor. Jag vet mitt ansvar. Jag tar det. I grunden, i mitt hjärta är jag alltid journalist, som kämpar för den lilla. För hon som inte har rösten. Jag vill synliggöra problem.
Men jag har ännu inte frågat om varför jag fick cancer. Eller varför man får cancer.
Den frågan har jag inte ställt.
Men svaren pådyvlas jag alltsomoftast, lite så där inbäddat, inlindat.
Alla dessa snusförnuftiga kommentarer jag och andra som haft cancer, eller kämpar med cancer får av människor som inte känner mig, som kommer fram på gatan. Om jag sitter på ett kafe, eller var jag nu är och som talar om för mig, ger mig råd, utan att jag bett om det.
När man kämpar med en sjukdom som för vissa har dödlig utgång och när man får den, inte har en aning om man kommer att klara sig. Eller den andra oron som slänger sig över en, tar stryptag om en, kommer jag att få tillbaka cancern?
De tankarna, den rädslan är övermäktig.
Man kämpar.
Så ändå, då och då får man stå ansikte mot ansikte med människor som med någon sorts övertygelse säger att jag ska tänka bort cancern, be bort den. Jag har inte trott tillräckligt. Att det är karma. Att jagvetifan alla anledningar.
Hur kan man veta?
Jag tänker snälla tankar, för jag vet att det är bättre än att fastna i en bitterloop. Jag är en schysst person om människor är snälla mot mig. Jag har en liten nära skara runt mig. Jag vill väl. Och jag tar hand om min egen skit, mitt eget bagage. Jag jobbar med att inte pysa ut på andra människor. Att inte avlasta mitt på någon annan. Möt människor med kärlek är mer min devis. Men allt beror också på hur jag blir bemött. Jag har ännu inte hamnat i ”vänd andra kinden till”.
Jag jobbar med min oro på alla de plan jag kan. Jag äter bra mat. Jag sover och lägger ner så mycket pengar på det alternativa att jag ibland blir lite rädd.
Men ändå.
Jag vet att det är av snällhet.
Men hur kan så många veta vad som gett mig och alla andra människor cancer.
Hur kan man veta?
Så nu slänger jag ut frågan, skriv det här. Så jag kan förstå, ni som vet.
Varför fick jag cancer?
Låt oss ha en diskussion om cancer.
För att det bara blir så ibland. Sen söker vi alla en förklaringsmodell. Just nu är det modernt att lägga allt på individen. Oavsett vilket sammanhang vi existerar i så ligger det enskilda ansvaret på oss själva. Det är ett ganska grymt sätt att se det på. Vissa som ger dig råd är bara tanklösa. Andra yttrar det nog som besvärjelser "detta skiljer mig från dig" för att värja sig mot den egna ångesten. De ser inte i ögonblicket vad deras ord gör mot dig. Sen yttrar nog några det som omtanke. De är problemlösare och vill lösa ditt problem oavsett vilken skada de gör. När man drabbas av något svårt inser man snabbt att visa människor kavlar upp ärmarna och hjälper till att bära. Ordlöst. Andra klarar inte det, för det kommer för nära deras egen ångest.
Jag har två saker om ger mig tröst när det är som tyngst – "allt liv är lidande" och "livet är inte rättvist". Jag vet att det låter galet deprimerande, men för mig blir det upplyftande för det tar skulden ifrån mig själv. Jag slipper bära den tyngden och kan fokusera på att "göra bra" så gott jag kan. Jag ser livets framfart och jag ser att jag inte är ensam.
Jag känner inte dig, Karin, men jag önskar innerligt att du ska få må bra. Jag skulle önska att jag kunde ge dig mer, för du har gett mig så mycket. Jag är otroligt imponerad av att du ur askan av din sjukdom har fått din trädgård att blomma och gro så intensivt och glädja så många. Vi vet inte varför sådana saker och ting drabbar oss och det är det som skrämmer även de tvärsäkra. Du gör så gott du kan. Det räcker!
Jag tror det beror på otur, vem som helst kan drabbas, varför inte jag, tänker jag…..precis som annat i livet som drabbar oss, motgångar, sorger, nära anhörigs död (jag har upplevt allt sista året) Men jag känner inte att det är mitt fel, för det vet jag att det inte är, slumpen, ödet, otur…jag vet inte. Jag kanske ger en del råd eftersom det hjälpt mig själv och vill gärna dela med mig av det som känns bra. Men jag har aldrig skuldbelagt någon för att ha fått cancer eller blivit sjuk av annan sjukdom eller drabbats av extremt otur. Livet är inte rättvist, det är inte guld och gröna skogar alltid och ibland undrar man : Hur tänkte Gud nu….Jag tror livet bara är så….som anonym skriver ovan och som hjälpt henne, så tänker jag nog också. Vet inte om detta var till någon hjälp för dig, Karin, men det är så här jag känner. Våra historier är olika men ändå lika. Önskar att det går bra på din röntgen och jag håller tummarna. Jag känner en sorts systerskap med dig, du rekommenderade mig en bra probiotika när jag fick mig diagnos och bara det kändes bra ,kanske det hjälpte.Om inte annat så trodde jag på det, placebo-effekten är inte att förakta…positiva förväntningar. Kram från Maggan
Vilket fint svar! Och håller en tumme hårt för dig Karin, läser din blogg men brukar inte kommentera.
Jag tror det finns många förklaringar till stt vi får cancer, och svaren kommer komma till oss i framtiden, nu kan vi bara spekulera… Se bara vad vi äter
Vi andas
Hur vi tar hand om oss själva
All skit som finns i olika mat
Vad kläder gjort av
Våra kroppar talar
Men vi har inte fått svaren än…
Cancer är ren skit
Som biter sig tag i våra kroppar
Förgör kroppar o liv
Unga som gamla…
Hoppas ditt svar blir positivt kram..
Hej Karin!
Tack för en fin blogg. Ser fram emot den dagen jag får chans att vara med på någon utav dina yoga klasser!!
Så här skrev jag på min blogg för några veckor sedan.
Man vet ju att alla menar väl, men man kämpar ju inte mot njursvikt som en kvinna twittrade till mig.Det känns ibland som vi som får cancer måste hålla ställningarna på två håll…
kram
cecilia
http://mynewkickasslife.com/jag-ar-en-vinnare-men-det-finns-inga-forlorare/
Nej, Känner två sossar med cancer. Ingen slump. Det är karma. Ni förtjänar det.