kroppen minns tänker jag

Idag vaknade jag med en sån där känsla att allt är möjligt. Jag vaknade med känslan att jag älskar att leva. Att jag är oövervinnlig. Att allt jag vill kan jag få/göra. Kanske var det utskällningen igår. Ni vet att inte tiga när man tycker att någon gör fel. Att säga ifrån. Vår innergård är en rökruta för husets unga rökande invånare. Det känns ju så där, eftersom de inte verkar ha lärt sig att ta bort alla fimpar. Jag låter det passera att de står typ vid vårt fönster sena kvällar och babblar högt med sina ciggar. Har inte sagt nåt, förrän igår, men jag blev så himla arg. Den lilla tjejgruppen som bor ett par trappor upp i huset på gården. Ja, en av tjejerna sätter sig, klockan nio på kvällen och pissar på gården. För att hon inte orkar gå upp till lägenheten och kissa. Jag blev så arg, hävde mig ut ur fönstret och hötte med näven som värsta grannkärringen. Jag har ganska hög tolerans när det kommer till oljud och vardagsslarv, ni vet som tvättstugedraman. Men, att sätta sig och kissa på gården. Visst kan man kissa i en park, eller skog men på asfalten vid mattpiskeriet. Använda en gemensam liten gård som en pissoar. Är inte det äckligt?
Ta inte skit är nog min paroll för 2013. Huka er. Ingen går säker, hehe.
Vaknade tidigt med en massa energi. Gjorde andra serien i ashtangayogan. Min rehabilitering går fortare än jag trodde. Började med andra serien redan på nyårsafton och har gjort den sedan dess. Sex veckor efter operation gör jag den. Det är inte min snyggaste practice, men herregud jag är så stolt. Det fyller mig. Ger mig kraft och just den här känslan av att vara oövervinnlig. Jag står på händerna, gör pincha och bryggor. Men inte som förr, verkligen inte som förr.
Men kroppen minns tänker jag.
Kroppen vill läkas.
Kroppen vill bli stark igen.
Kroppen vill.
För att jag vill.
Och för att min vilja är så stark. Det är ju liksom de som tar mig igenom det här. Framåt.

Snart, är jag tillbaks. Så här såg det ut i somras. Snart är jag där IGEN!