hår och bebisar

Kanske kan vara nåt för mig? En stickad peruk?

Den här bilden fick vara med, för den gjorde mig glad.

Tack för alla råd om håret. Jag tror nog att jag kommer att ansa det om ett tag, så att det blir lika långt. Nu är det ju så där spretigt, ja ni vet ju hur håret växer på en bebis. Jag vet ju INTE det, eftersom min lilla Mira hade en riktig kalufs när hon föddes. Till och med barnmorskorna var imponerade över min lilla trollunge. Och jag var så stolt, men det är ju alla mammor. Men jag tror nog att jag var extra stolt, haha. Man vill ju gärna tro det. Min lilla efterlängtade bebisflicka. Cellgifterna försatte mig i klimakteriet. Jag är inte längre en fertil kvinna. Jag är snart 50 år, så det är ju kanske inte så konstigt. Men för mig är det en konstig känsla. Jag tänkte på det igår. Den tiden är över. Nästa bebis som jag får trycka näsan emot och snusa på. Bebislukten, den mjuka huden, de små fossingarna, de levande ögonen. Jag kan börja grina när jag tänker på hur härlig och stor känslan att hålla sin lilla bebis är. Nästa bebis, ja, då är jag förmodligen mormor.  

Här är Mira två dagar. Vi har precis kommit hem från ABC-kliniken på SÖS där Mira föddes. Mira hade inget spretigt tunt fjunigt bebishår, utan en kalufs direkt.

Är det inte ofattbart? Hon är två dagar här.

Kanske, kanske har hon fått nåt från den här lilla bebisen. Det här är nämligen jag som bebisflicka.