är det en gåva?

Dörren in till ladan på landet. Dörrar som man ska in igenom och trösklar som ska beträdas. De är symboler för nya steg i livet. Jag tror jag väntar lite med mina kliv. Jag behöver tid för reflektion och eftertanke. Sortera ut vad som hänt, vad jag varit med om. Den här resan, min tuffaste hittills har skakat om mig och mina tankar om livet. Så är det och det är en dyrbar läxa, eller är det en gåva.

Är det en gåva som jag, som vi som drabbats av cancer fått? Nåt vi inte ser nu när vi är mitt uppe i att bekämpa gåvan, men att det sen kommer att utkristallisera sig. Visa sig.
Jag tänker att självklart lär man sig nåt. Och att man säger saker som: ”Det som inte dödar en, stärker en”. Men det är en så kostsam gåva, som jag nog tycker att jag fått betala dyrt för. Gåvor ska man väl inte behöva betala för? En gåva är väl gratis.
Jag har haft så många sorger i mitt liv, sånt jag pratat sönder och samman i terapier. Försökt reparera sånt som skavt i mitt liv, gjort mig illa. Bygga upp nåt som var ledset och litet och som kände sig värdelös. Så många timmar, ja, år av vändande utochin i min egna ryggsäck. Den som känts så tung i större delen av mitt liv. Den jag flytt ifrån ibland, som när jag festade som en toka i mina unga 20. Men man kan inte fly, det blir bara värre. Man kan bara stanna upp och försöka stå ut, rida ut den där stormen, den där sorgen. För det vänder. Livet är som en bergochdalbana. Ibland är det väldigt mycket upp, upp och det hisnar i magen av förväntan. Sen svisch ner i katastrof-fart. Och sen de där grå dagarna när inte så mycket händer. För mig har det varit mycket att lära mig att vara i det grå, att vara i vardagen och att det också där finns guldkantade stunder som man kan vila i. Eller bara att det är helt okej att vistas i det där grå.
Och så nu, beskedet dagen innan midsommar. När allt kändes som att det var någorlunda på topp. När jag levde ett liv som jag trivdes i, ville vara i, då kom sjukdomen som en chock. Men vem vet kanske kommer jag att tänka att det var en gåva. För kanske är det så att man måste göra om jävliga saker till något bra, för annars känns det så meningslöst. För cancer är meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Och det finns också en sorg över de som gått förlorade i den här meningslösa skitsjukdomen. Personer som förlorat gåvan och jag som får vara kvar. Orättvisan i det. Fast jag vet ju inte hur länge jag får vara kvar. Men vem vet hur lång tid vi har på denna jord? Är det kanske det som är gåvan? Ovissheten och att lära sig att göra om den till nåt bra? Ni vet ju hur jag säger att jag längtar efter värme och sol. Men om sanningen ska fram är jag rädd. Det är en ny känsla. Jag som döptes till Yrväderskajsa av min farfar just för att jag var så orädd. Den här sjukdomen och kanske framförallt utsattheten jag är i gör mig rädd. Jag är rädd för att resa. Rädd för att nåt ska hända. Jag tror jag är räddare om mitt liv. Kanske är det det som är gåvan? Kanske är det en gåva att inte ta något för givet? Att inte köra på i 180?
Jag vet inte.

En kompis skickade den här länken med Stacey Kramer. Hon har varit här där jag är nu. Ett fint tal. Nåt som stannade kvar i mig, var orden. Det är inte en gåva man önskar någon annan. Precis så är det. Det här som jag är med om, aldrig att jag skulle önska nån att vara i det här.