Så här blir det ofta. Jag glömmer de blå skoskydden och stövlar ut med dem på.
Kollade hjärtat på Thorax. När man tar Herceptin som jag gör, måste man kolla upp hjärtat då och då, så att det inte blivit påverkat för mycket. Jag märker inte så mycket av herceptinet, förutom att jag lätt blir andfådd. Så nog måste hjärtat påverkas. Blev lite sur, när jag ligger där med naken överkropp på thoraxkliniken så stövlar en manlig läkare in i rummet utan att knacka. Det visade sig att det skulle vara en annan manlig läkare som skulle kolla mina värden, och medan de stod där och dividerade om det, lät de dörren vara halvöppen. Jag låg ganska synlig därinne. Sånt där kan reta upp mig.
Jag: Kan ni stänga dörren. Det är inte så trevligt. Jag ligger här naken.
Så märkligt. De var ändå ganska unga, lite trist om de blivit lite så där blase redan. Jag är visserligen en patient, men jag är INTE sugen på att visa upp mig för alla som går förbi. Jag som kämpar att få tillbaka känslan för min kropp. Liksom göra det privata privat igen. Jag tänker att jag är ändå ganska tuff av mig, vågar säga ifrån. Men alla är ju inte så.
Sedan var det dags för sista strålningen den här veckan. Sköterskorna på Strålbehandlingen är så fina. Idag träffade jag ännu en sköterska som gjort samma behandling som jag, fast för ett år sedan. Hur ovärderlig är inte den informationen för oss som kämpar på med strålning och cellgifter. Hon såg så himla fräsch ut. Hade en kortare frisyr. Tänk vad snabbt det går, egentligen. Bara om några månader kanske inte folk kommer att ”se” på mig att jag är under cancerbehandling. Efter strålningen gick jag till sjukgymnastiken och tränade. En heldag helt enkelt. Nu är det bara två strålningstillfällen kvar, måndag och tisdag. Sedan är det över. Så skönt.
Nu har ju min Knip-bok kommit ut. Finfin kritik i tidningen Måbra, 4 M. Det tackar vi för.
