Ni vet ju att fotografen Anneli följer mig på den här resan. När jag ser hennes bilder blir det också lättare att på något sätt känna efter hur det kändes. Vad man går igenom. För det är en sorts resa, en erfarenhet på så många sätt och vis. Och kanske just vi som är i den här situationen inte riktigt håller med Karin Boye, för nog sjuttsingen är det målet som är mödan värd…. Det är ju för målet = frisk som man gör den här resan. Hänger med i alla dess svängar för att man har friskförklaringen som en hägring, en oas nånstans där framför sig. Men visst vill man på något sätt efterkonstruera resan och göra den till något som var värt nåt. Vad vet jag.
Vi vill ju att det blir en bok. Den där boken jag själv hade behövt när jag drabbades med en massa tips och råd. Hur man kan förhålla sig till situationen. Vad kan jag göra själv och vad kan jag begära eller få för hjälp att liksom ta mig igenom den här sjukdomen, de här behandlingarna med nån sorts ”hedern” i behåll. Att liksom fortsätta att ha kvar kärleken till sig själv och sin kropp. Och nån sorts jävlaranamma, en lust till sig själv, att våga sätta gränser, sätta ner foten och mod att begära en second opinion, få det förklarat igen. Om det är vad som behövs. Vi kvinnor har så lätt att liksom sätta oss själva i nån sorts andra rum. Men jag skulel verkligen vilja instifta lite ”ta inte skit” i alla kvinnor. Mod och styrka. För jag säger det igen igen, man behöver vara både stark och tuff för att ta sig igenom en sån här resa med förståndet i behåll. Och jag har ingen lust att ”lägga det här bakom mig” när det väl är över. Det är klart att jag inte alltid vill att mitt liv ska handla om cancer, men det är viktigt att fortsätta kämpa för att vi blir behandlade med respekt i vården. Att vi vågar ta den platsen. Visst ska man vara tacksam för att man blir bemött med empati och snällhet, men det är egentligen inte mer än rätt.
Väntan, väntan
Denna dag var vi inte så många, men ibland är det fullt och man får sitta och vänta ganska länge på att få komma in.
Man blir alltid gulligt välkomnad. Uppropad med namn.
De där små samtalen betyder så mycket. Det är så viktigt att bli sedd, att bli bekräftad inte minst i en sån här situation.
Lite månbasalfa
Efter 25 strålningar är huden röd och det ömmar.
Efter strålningen är det viktigt att smörja in sig. Jag använde Weledas calendulakräm
Man strålas på framsidan där bröstet var, men också i armhålan och baksidan av bröstkorgen, så där måste man också smörja.
På väg hem från ännu en strålning. Behöver jag tillägga att känslan när man klarat av sin strålning, gjort hela resan är så härlig. Som att komma, i alla fall nästan ut ur en lång mörk tunnel.
Vi vill ju att det blir en bok. Den där boken jag själv hade behövt när jag drabbades med en massa tips och råd. Hur man kan förhålla sig till situationen. Vad kan jag göra själv och vad kan jag begära eller få för hjälp att liksom ta mig igenom den här sjukdomen, de här behandlingarna med nån sorts ”hedern” i behåll. Att liksom fortsätta att ha kvar kärleken till sig själv och sin kropp. Och nån sorts jävlaranamma, en lust till sig själv, att våga sätta gränser, sätta ner foten och mod att begära en second opinion, få det förklarat igen. Om det är vad som behövs. Vi kvinnor har så lätt att liksom sätta oss själva i nån sorts andra rum. Men jag skulel verkligen vilja instifta lite ”ta inte skit” i alla kvinnor. Mod och styrka. För jag säger det igen igen, man behöver vara både stark och tuff för att ta sig igenom en sån här resa med förståndet i behåll. Och jag har ingen lust att ”lägga det här bakom mig” när det väl är över. Det är klart att jag inte alltid vill att mitt liv ska handla om cancer, men det är viktigt att fortsätta kämpa för att vi blir behandlade med respekt i vården. Att vi vågar ta den platsen. Visst ska man vara tacksam för att man blir bemött med empati och snällhet, men det är egentligen inte mer än rätt.
En stråldag
Väntan, väntan
Denna dag var vi inte så många, men ibland är det fullt och man får sitta och vänta ganska länge på att få komma in.
Man blir alltid gulligt välkomnad. Uppropad med namn.
De där små samtalen betyder så mycket. Det är så viktigt att bli sedd, att bli bekräftad inte minst i en sån här situation.
Lite månbasalfa
Efter 25 strålningar är huden röd och det ömmar. 
Efter strålningen är det viktigt att smörja in sig. Jag använde Weledas calendulakräm
Man strålas på framsidan där bröstet var, men också i armhålan och baksidan av bröstkorgen, så där måste man också smörja.
På väg hem från ännu en strålning. Behöver jag tillägga att känslan när man klarat av sin strålning, gjort hela resan är så härlig. Som att komma, i alla fall nästan ut ur en lång mörk tunnel.
Jag tycker du beskriver resan som väldigt viktig, inte bara målet. Hur du blir bemött, att du har en vän med dig, att läkarna och all personal ser dig osv osv! Karin Boye fångade det i ord.
Kram i cyberrymden
ninni
Åh, vad fint du beskriver. Vilka fina bilder!
Kram
Frida
Vad fint beskrivet!
du ger mig mig styrka genom att du lyckas beskriva din behandling,med alla upp och nedgångar som det innebär.Jag är mitt uppe i min cellgiftsbehandlingen,känner alltid oro för det som väntar.Då känns det så bra att läsa din blogg.Tack Karin