Det är väl det här som kallas livet. Tvära kast mellan det ena och andra. Mellan sorg och glädje. Igår gick jag upp till Bröst och sarkommottagningen på Radiumhemmet och undrade om de inte glömt bort mig. Jag har nämligen inte fått mina antihormoner än. Jag är så rädd för att mitt överskott av östrogen ska orsaka kaos i min kropp igen.
När jag satt där i väntrummet träffade jag först en kvinna, som straxt efter att hon blivit friskförklarad efter de här fem åren, fanihelvete, hon fick tillbaka sin cancer i ryggraden i somras och i hela skelettet och benmärgen. Det går inte att bota, hon måste äta cellgifter resten av livet. När hon gick in till sköterskan för sin undersökning, kom ännu en kvinna fram till mig och berättade att hon fått tillbaka sin cancer. För tio år sedan tog hon bort hela bröstet. Behövde tydligen varken stråla eller ta cellgifter då. Nu hade hon fått tillbaka cancern fast i armhålan. När jag gick från avdelningen till min sjukgymnastik så höll jag nästan på att bryta ihop. Tårarna forsade.
Dels blev jag så klart rädd för min egen del. Att en friskförklaring egentligen inte betyder någonting. Att det är en rysk roulette och det enda man kan hoppas att man har turen på sin sida, eller nåt. Att jag hatar den här jävla cancern.
Men jag blev också ledsen för alla dessa kvinnor och män som trodde de var friska, i och med friskförklaringen och så det där jävla bakslaget.
fanihelvetesejävlaskit
varför?
Det är ju just det som vi som en gång drabbats alltid kommer att ha i bakhuvudet. Alltid denna oro för att helvetet ska braka lös igen.
Ska jag alltid ha ett sånt stråk i mitt livs melodi?
Den här bilden har jag lånat från Gittan. Hoppas hon tycker det är okej. Så här såg Larza ut när jag lärde känna honom. Så ball. Jag var nästan lite rädd för honom. Men sen lärde jag känna honom. Och under det där balla och starka och alla de däringa musklerna, så fanns en snäll en. Under många år bodde jag också granne med Larzas mamma. Då sågs vi oftare. Jag hoppas du slipper ha ont nu. Men du togs ifrån denna värld alldeles för tidigt. Alldeles för tidigt.
När jag satt där i väntrummet träffade jag först en kvinna, som straxt efter att hon blivit friskförklarad efter de här fem åren, fanihelvete, hon fick tillbaka sin cancer i ryggraden i somras och i hela skelettet och benmärgen. Det går inte att bota, hon måste äta cellgifter resten av livet. När hon gick in till sköterskan för sin undersökning, kom ännu en kvinna fram till mig och berättade att hon fått tillbaka sin cancer. För tio år sedan tog hon bort hela bröstet. Behövde tydligen varken stråla eller ta cellgifter då. Nu hade hon fått tillbaka cancern fast i armhålan. När jag gick från avdelningen till min sjukgymnastik så höll jag nästan på att bryta ihop. Tårarna forsade.
Dels blev jag så klart rädd för min egen del. Att en friskförklaring egentligen inte betyder någonting. Att det är en rysk roulette och det enda man kan hoppas att man har turen på sin sida, eller nåt. Att jag hatar den här jävla cancern.
Men jag blev också ledsen för alla dessa kvinnor och män som trodde de var friska, i och med friskförklaringen och så det där jävla bakslaget.
fanihelvetesejävlaskit
varför?
Det är ju just det som vi som en gång drabbats alltid kommer att ha i bakhuvudet. Alltid denna oro för att helvetet ska braka lös igen.
Ska jag alltid ha ett sånt stråk i mitt livs melodi?
Idag är en dag som är fylld av så många känslor. Jag hade en härlig yoga med Kia Naddermeier på Atmajyoti, så kom jag hem och fick reda på att Larza Rockström, en gammal vän från förr. Som jag känt sen jag var 14-15 år inte finns med oss längre. Igår somnade han in efter att ha kämpat länge med sin cancer. Idag tänker jag på hans familj, hans barn och hans fru Sanna.
Den här bilden har jag lånat från Gittan. Hoppas hon tycker det är okej. Så här såg Larza ut när jag lärde känna honom. Så ball. Jag var nästan lite rädd för honom. Men sen lärde jag känna honom. Och under det där balla och starka och alla de däringa musklerna, så fanns en snäll en. Under många år bodde jag också granne med Larzas mamma. Då sågs vi oftare. Jag hoppas du slipper ha ont nu. Men du togs ifrån denna värld alldeles för tidigt. Alldeles för tidigt.
Jag är blessed. Jag ska alldeles snart till min pappa, som fyller 80 år idag. Känns fantastiskt att få ha båda mina föräldrar i livet. Jag vet också hur rädda de varit för att förlora mig. Att cancern är så orättvis och vi får inte glömma det. Därför känns det nästan som att hela jag är en present, att jag lever och att min pappa ändå får pusta ut lite på sin födelsedag. Inte vara orolig utan glad. Jag vill att min pappa ska vara glad idag. På sin dag.
Det lär bli ett stort baluns. Jag vet att det kommer ryska musiker, så kvällen kommer säkert gå i nån sorts rysk vemod. Och jag kan inte hjälpa det, men livet är för orättvist.
Tack för ärliga tankar om detta svåra. Lev väl. Kram
Tänk på alla som faktiskt blir friska, att 80 % av barn med cancer överlever och barn har snabb celldelning. Det är lätt att se och höra de som får återfall men sanningen är att fler klarar dessa diagnoser.
När man levt halva sitt liv kommer man mer i kontakt med sjukdom och elände, vilket självklart är tråkigt men svårt att undvika till slut. Att kunna möta sorg blir svårare för dej då du redan haft ett svårt möte med ångest o oro, sjukdom. Hoppas du kan ladda om och njuta av glädjen efter din fars fest och yogan. För det är det som är hemligheten, bryta ihop och komma igen. Älska, glömma och förlåta.
Lev Karin, du är frisk nu! Här och nu!
Det du skrev gick rätt in…oftast går det bra, dvs att hantera rädslan man har för återfall. Men oväntat då och då kommer det upp, det där verkar konstigt, nåt som gör oväntat ont, är det en svullnad där etc, etc och rädslan är så kall och hemsk när den kommer.
Blir så ledsen för de som du träffade, så overkligt grymt, vilken skitsjukdom vi har! Eller jag vill känna att jag har inte den sjukdomen längre, jag är frisk och jag ska göra allt för att förbli sån. Men den är lömsk, den låter oss inte glömma. Men man får bli ledsen och sen trycka bort rädslan och leva på. Ska inte låta rädslan bo i mitt sinne../L
Jag har tidigare sett dig skriva att livet inte är rättvist. Det stämmmer verkligen. Just nu är det orättvisa att du på radiumhemmet sannolikt träffar medsystrar och bröder som fått
återfall i sin cancer. För alla de personer som det går bra för finns ju inte där. Alla dom önskar jag att du skulle få möta.Styrkekrama.