jag gjorde det

Jag yogar nästan varje dag. Men inte på lördagar. Så är det för ashtangisar som vi gärna kallar oss. Så har det varit sedan jag hittade ashtangayogan år 2000. Upp i ottan och yoga varje morgon innan frukost och tänk jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig ett annorlunda liv. Eller ett liv utan yogan.
För mig är ashtangayoga magiskt. Och det är den yogaformen som hjälpt mig genom det här, gjort att jag klarat av den här skiten på ett så ”lättsamt” och någonstans lustfyllt sätt.
Under de här månaderna, sen jag fick mitt cancerbesked och av alla cancerbehandlingar så har ju min kropp förändrats.
Men jag yogade genom cellgifter. Jag yogade direkt efter operation och både under och efter strålningen. Lite mer begränsat i kroppen så klart. Jag har ett stort ärr på min bröstkorg som sticker ut en bit ut i min armhåla. En ganska tydlig begränsning. Som någon sorts spärr skulle man kunna säga.

Men det är verkligen ”Practice, practice and all is coming” som Guruji alltid sa eller svarade på våra frågor om; ”När kan jag göra den eller den ställningen”. Och nu kan jag tillägga: ”Practice, practice and all is coming – again”. För mig har det varit att liksom återvinna det som min kropp kunde innan operationen. Först var det backa tillbaka och bygga upp igen, för att kanske kunna hitta tillbaka.

Och i morse tog jag mig ner i kapotasana själv. Inte snyggt, inte som förr men jag gjorde det. Men det allra bästa jag gick upp och ner i brygga själv. Jag började grina så glad blev jag. Jag har liksom i huvudet tänkt; Ja, det tar väl ett halvår innan jag kan gå upp och ner i bryggor själv från stående. Liksom gett mig själv lite mer tidsfrist för att inte pusha eller hetsa mig själv. Men så gick det mycket snabbare än jag trott.

Jag är överlycklig. Jag älskar yoga.