Det var så härligt att vara på landet, men det blev lite för mycket. Jag har blivit allergisk mot stress. När det händer för mycket saker runtomkring mig, för mycket ljud. För många människor som kommer på besök. Jag kan liksom inte sortera ut det som är viktigast, det som måste göras först. Eller bara koppla av. Jag har förändrats. Cancerbehandlingen har förändrat mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag är inte som jag var förr. Jag blir helt slut, får som någon sorts kroppslig panik. Är det någon som känner igen sig?
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag är inte som jag var förr. Jag blir helt slut, får som någon sorts kroppslig panik. Är det någon som känner igen sig?
Fick med mig LillRay på en promenad. Ville visa honom sandstranden och fåren. Men fåren stod i en hage för långt bort, men när vi gick runt ”kröken” och närmade oss bondens egna hus, så kom tre lammungar och en vallhund springande. Alltså sååå gulligt.
Tre lamm som lämnats av sina mammor och som nu fått växa upp hemma hos bonden. Och de var så modiga och helt orädda för Pino. Pino framstod ganska larviga bredvid de här småttingarna som bara bäade hela tiden och gladsprang.
Nu är vi hemma från landet. Vi åkte hem redan igår för att slippa trängseln på bussen. Så imorse yogade jag hos Charlotte på Odengatan i två timmar. Längtar till yogan i morgonbitti. Det är så skönt när armen och axeln faktiskt mår bättre efter akupunkturbehandlingarna.