Få människor klarar av för mycket uppmärksamhet och ännu färre klarar av dyrkan. Men varför har vi sånt behov av att sätta människor på en piedestal? Varför tror vi att det finns människor som är upphöjda och felfria? Och varför vill man själv känna sig som en guru? En efter en faller de. Senast i raden fallna gurus: John of God
När jag fick en cancerdiagnos dagen innan midsommarafton 2012 fick jag så många mejl och meddelanden på min facebook. Och ja, det var många som också ringde mig och gav mig råd, som jag inte bett om, om hur jag skulle förhålla mig. Vad jag skulle äta. Hur jag skulle äta. Hur jag skulle tänka. Att jag skulle tänka positivt. Att jag skulle än det ena än det andra. Så många miniläkare därute. Jag vet att folk försöker vara snälla, eller? Är det snällt att pracka på människor råd de inte bett om? Bland annat fick jag rådet att jag skulle be till jungfru Maria. Några föreslog att att jag skulle ta mig till Brasilien och healern John of God. Jag gjorde inte det. Jag åkte aldrig på någon resa för att träffa honom. Kanske hade jag gjort det om jag hade haft en sån ekonomi. Jag kan inte svara på det.
Men det är så intressant med hur vi människor blir och reagerar när folk i vår närhet, i vår omgivning blir sjuka, sörjer och är med om tuffa saker. Varför måste vi stressa redan utsatta med råd utifrån vad vi själva går runt och bär på. Lägga över våra egna rädslor och farhågor när människan som vi nu tagit som gisslan för vår så kallade omtanke mest hade behov av att bli lyssnad på, hjälpt i sitt vardagsliv och kanske rejält omkramad. Så där länge så att man gråter för att man känner sig sedd och bekräftad. I mitt fall var det hjälp och omtanke som behövdes. Hjälp att laga mat, fixa och dona. Hjälp med vardagliga saker som var svåra. Att bli hållen i handen när jag besökte sjukhuset. Någon att flamsa med när rädslan blev för stor. Min vänkrets blev mindre när jag vart sjuk. Det är både en sorg och en sorts vad ska jag säga lättnad. I sorgen prövas vännen. Vad gjorde cancern med mig? Lärde jag mig nåt är en ofta ställd fråga. Jo, min hud blev tjockare och mitt hjärta varmare kan jag nog säga.
Jag ska verkligen inte jämföra mig med gudsdyrkan som John of God fått. Jag har inte haft tusentals människor som vallfärdat till mig. Men att jag överlevde cancern och att jag hela tiden varit öppen med vad jag gjort, ätit, tränat och tänkt har ibland gjort att en del personer satt mig på en piedestal. Jag har aldrig velat var på en piedestal. Men varför har jag velat dela med mig? Jag har självklart velat inspirera människor och jag har självklart precis som alla människor en önskan om att vara älskad och att känna den känslan. Och kanske är den önskan ännu starkare hos oss som inte känt oss älskade i barndomen. Vi som växt upp som maskrosbarn och aldrig riktigt känt oss sedda och bekräftade. Kanske vill vi ha den här bekräftelsen så starkt att vi söker den i offentligheten. Men om man inte jobbar med den känslan, hela tiden. Konstant. Om man inte går i terapi och tar hand om den där lilla osedda ungen som finns inuti oss så kanske man själv börjar tro på den där bilden av att vara en perfekt människa utan brister och svarta sidor som man ofta tilldelas. Jag har sett många människor falla ner från piedestalen. Jag har sett människor tro på bilden av dem själva som målats upp och hur svårt de får det när strålkastarljuset riktas någon annanstans.
För mig som yogalärare, eller inspiratör är det därför så sjukt viktigt att gång efter annan få alla, inklusive mig själv att fatta en sak. Jag är min egen guru. Jag är min egen expert. Jag är expert på mig och jag tänker aldrig ge bort den makten. Gör inte det du heller. Det finns inga gurus. Det finns vägvisare, på samma sätt som det finns vägskyltar. Välj väg utifrån dig själv. Våga lita på att din röst är värd att lyssna på.
Ja? Det är vardagligt stöd o närhet som är viktigast.
Du sätter ord på vad även jag upplevt/upplever…. Tack så mycket! Varmt tack!
All respekt och kärlek från mig!
Hög igenkänningsfaktor på den! Det är som mina egna ord. Jag har precis avslutat cytostatikabehandlingen. Nu är det jobbiga alla käcka tillrop som, hurra nu är du klar, medan jag fortfarande kravlar runt i biverkningsträsket. Vägrar dock vara finkänslig mot folk utan svarar ärligt att det är skit när folk frågar hur man mår. Där skiljs agnarna från vetet mellan de som svarar, jaja men det var ju sista gången det blir snart bättre, och de som bara orkar lyssna klart och vara med mig i min stund av elände.
Bra ?
Så många gurus som gjort oss besvikna! Fast jag blir egentligen glad när de avslöjas för det bevisar tesen att du ska vara din egen guru. Men – vi behöver vägvisare och inspiration, precis som du beskriver. Det gäller att för egen del hålla koll på när man själv ska ge goda råd. Jag brukar försöka vakta min tunga och bita mig i läppen innan goda råd slinker ut från mig. Lyckas inte alltid. Det är svårt att se cancersjuka kollegor och vänner mumsa julgodis och svårt att ta ifrån dem nöjet.
Först tänker jag att det är självklart att man ska få bestämma vilken väg man vill gå när det gäller helande och sjukdomar i kroppen. Tror att många som får en svår sjukdom vare sig det är cancer eller något annat blir ”utsatta” för välmenande råd och tips.
När det gäller ordet guru så betyder det andlig lärare och inte någon man automatiskt sätter på piedestal även om många gör det. Jag har två gurus, en man och en kvinna, ett lärarpar vilket jag känner är väldigt fint.
När det gäller John of God kommer jag osökt in på din egen lärare (guru) Pattahbi Jois som det skrivits åtskilligt om i kölvattnet efter MeToo, vet inte om du läst något men googlar du kommer det upp åtskilliga artiklar om honom och hans ibland osympatiska justeringar, sexuella ofredanden, som flera av hans elever önskar att han aldrig hade gjort. Det är sorgligt.
Förstår inte din kommentar här? Vad vill du att jag ska göra med din kommentar?
Tänkte på det du skrev och reflekterade. Att du inte skrivit om din egen guru, vad jag vet, men rycker det är viktigt att lyfta fram andra kända namn där man lyfter oegentligheter. Tog du illa upp?
Varför är det viktigt att lyfta fram andra namn? Du tycker det är viktigt, men det här inlägget handlade inte om sexanklagelser eller övergrepp utan om att vi har sån önskan om att sätta människor på piedestal.Och jag utgick från en artikel i DN. Inlägget handlar om att man måste tro på att man är sin egen guru och att man inte ska ge bort den makten. Känns mer som att du tog illa upp av min text faktiskt. Och Min guru? Sorry Annika men ja, jag tycker du har en märklig ton som jag inte förstår. Läs texten igen, det är du som reagerar. Handlar inte om att jag har en guru, vilket jag inte har. Bara för att jag följer och älskar en yogaform betyder det att jag står bakom övergreppsanklagelser? Eller att jag måste ta upp om dem för att du tycker det?