Fina fina Karin. Jag måste uttrycka min enorma tacksamhet till dig och din förmåga att skriva och förmedla texter med en sådan livslust och kärlek. Du får mig att må bättre. Varje dag är ett litet steg i rätt riktning mot acceptansen av mig själv som jag är. Men många dagar på det senaste har det känts som om det går för långsamt när jag ser mig runtomkring i min vardag. Jag vill komma framåt i livet. Snabbare. Jag är 21 år och känner mig redan gammal, som om allt är för sent. Tåget har lämnat perrongen. Facebook, instagram, dagstidningen, internet, google, bloggar, tv, radio…you name it. Överallt trycks det en våg av ”Du är inte bra som du är, du kan vara lite bättre” emot mig och jag bryter ner mig själv. Människor som är 20 år och har startat eget och lever sitt dröm liv, medans jag bor hemma och inte riktigt hittat min väg ännu i livet. Jag tänkte bara höra om du kunde berätta om din ungdom och vad du hade för tankar när du var runt 20. Känner mig så otroligt vilsen och ensam i min kropp.
MEN du får mig att må bra. Ville bara säga det. Du är som min internetyogabloggvän-förebild. Tack för ditt mod och din syn på livet som öppnar upp mina ögon för hur livet är på riktigt.
(En liten fråga; hur förhåller du dig till kaffe? När dricker du det och hur mycket? Älskar kaffe!)
LOVE O
Tack Olivia för ditt mejl, tack för att du läser. Jag blir så himla glad av tanken att du läser min blogg och att mina ord får dig att må bra. Att vara ung var skitjobbigt. Och jag kan känna igen din känsla av att alla andra var så på gång, framgångsrika. Jag var oerhört blyg som ung. Vågade inte hålla föredrag, var rädd för att stå inför en grupp. Samtidigt som jag kände att jag hade något att säga, men att jag inte vågade. Det gjorde mig också lite arg på mig själv. Jag ville passa in, vara som alla andra. Jag ägnade mycket av mina tankar till just det. Idag skulle jag önskat att jag hade varit modigare då, vågat mer. Inte varit så rädd för att göra bort mig. Att våga, att prova kan aldrig vara att göra bort sig, även om det blir fel. Förstår du hur jag menar? Jag tycker det är så mycket enklare idag. Det skulle ta 30 år innan jag kände känslan av att jag är okej. Min kropp är okej. Det är svårt att veta vad man vill när man är ung. Om man tänker på vad man vill jobba med, ägna sin energi åt. Jag tänker att du har all tid i världen. Jag testade många olika jobb. Jobbade i kassan på Tempo, sorterade post på Posten, jobbade på kollo, tog hand om uvecklingsstörda. Telefonförsäljare, glass och kafebiträde, gummistövelförsäljare, barnflicka i Italien. Jag testade så mycket saker. Och i det tror jag att jag lärde mig något som är bra att ha med sig. Jag slutade vara rädd för att träffa nya människor. Alla möten, som när jag jobbade på en marknadsundersökningsfirma och ringde runt och ställde frågor till folk. Då lärde jag mig att våga ringa till okända. Det har jag haft sådan nytta av i mitt liv senare. Så jag tänker att allt man gör är erfarenheter. Man vet det kanske inte då, men det skapar en grund för nåt som är större som kommer senare. Så tänk att allt du gör är just det, du samlar erfarenheter för nåt större. Nåt som ska komma. Du formulerar dina känslor och om hur du tänker så bra. Jag säger bara skriv mer. Jag skulle vilja läsa dina tankar. Du får gärna mejla mig privat. Jag tänker också att tålamod är en bra sak. En kvinna i musikbranschen berättade en sak som jag tänkt mycket på sedan dess och det handlade om skillnaden killar och tjejer och just tålamodet. Hon berättade om 20 åriga killar som sitter timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år i en musikstudio och grejar och fixar. Så efter fem, tio år så får de den där hiten. Hon menade att tjejer oftast hade börjat ifrågasatta varför det inte funkade, långt tidigare och kanske bytt bana. Det mesta kräver faktiskt tålamod, talang räcker ofta inte. Så allt du gör nu är att så, du sår dina frön och sen får du skörda.
Och livet är långt, förhoppningsvis. Ibland tänker jag att livet liksom är till för att försonas med sig själv, att gilla sig. Och jag hade önskat att jag hade njutit mer av resan och inte varit så inriktad på målet. Så Olivia, försök hitta det som känns kul, snällt, härligt. Liksom försök byta dumskivan i huvudet, för efter ett tag märker man att det glad/roliga/snälla liksom puttar undan de dumma tankarna. Och fortsätt skriv!
Om kaffet: Jag höll mig borta från kaffe under min detox och ett par månader efter den. Men jag har bott i Italien, jag äslkar kaffe. Jag kan inte sluta dricka det. Men jag försöker att dricka max 2 koppar om dagen och inte sent på eftermiddagen eller kvällen, för då kan jag inte sova.
Här lite girlpowerlåtar. Hittade de på min dotters facebook. Tjejer är bäst 😉
Kanske lite dags för den här känslan?eller den här girls
eller den här med Linda Pira & kompisar
Yoga är också tålamod som här 60åriga Patricia Walden som gör de vackraste bakåtböjningar.
TACK Karin!
Detta behövde jag, läser din blogg dagligen och detta gav mig en puff i rätt riktning och energi att ta tag i denna veckan. Det är aldrig för sent. Återigen tack för att du såg mig. Den energiboosten man får av att bli sedd och förstådd i liten eller stor omfattning är ovärderlig och kan vara till stor betydelse hur man uppfattar sig själv och sin omgivning. Nu ser jag klarare i dimman.
LOVE O