Mina ärr är mina tatueringar tänker jag. Jag äger inga andra tatueringar. Eller jo, de tatuerade in tre prickar på min bröstkorg inför strålningen. Men de är så små att de inte syns, men de behövdes för att de skulle kunna ställa in strålningsmaskinen.
Jag har tre prickar, precis som sjömännen har tre prickar på handen. Tre prickar som de tatuerar in när de passerat Godahoppsudden. Jag har aldrig fysiskt passerat den udden, men nog har jag seglat över de sju haven och med mitt goda hopp har jag nu lagt till i hamnen. Kommit i hamn.
När vi gifte oss, jag och Ray höll min älskling ett tal som var så vackert, som bland annat handlade om att han ville vara hamnen som jag kan lägga till vid. Då var det vackra ord. Då när allt mest var i lust. Men i nöden testades kärleken och herregud vad Ray stod pall. Han är mitt ankare i livet. Min fyr som lyste så klar när det stormade och jag trodde jag var förlorad. Att bli älskad när man är minst i världen, liten och rädd. Det är det vackraste. Kanske mina ärr symboliserar det?
Kan inte komma på vad jag vill skriva in i min hud. När alla tatuerar sig, skriver viktiga meningar på armar och ben som betyder något. Pannkaksrecept, namnen på sina barn, drakar och demoner. Vackra motiv. Så tänker jag att mina ärr berättar min historia. Att jag ägnar mycket tid att älska de där ärren, att de mer och mer är jag. Beviset på att jag utkämpat en kamp. Orkat, stått ut. Levt ett liv.
Att jag börjar tycka att det finns något vackert i det skeva, att inte vara som alla andra. Att mina ärr är som medaljer.Som formar mig, åren som gått. Mina alldeles tydliga årsringar.
Igår berättade min man om ryska fångar som tatuerar hela historier på sin rygg, vad de gjort, vilka straff de uttjänat. Att man använder sin kropp, sin hud som en bok, där man kan läsa och ana vad de varit med om. Men också för att kunna dra upp tröjan och visa motståndaren; ”Gå inte längre, för det här har jag gjort. Jag varnar dig.” Någon sorts ordlös maktkamp. Jag tycker inte att mord och brott och kriminalitet är något att vara stolt över. Men jag kan förundras över företeelsen.
Idag skiner solen. Det är vår. Nu på med ett par sneakers och ut i solen. Glad för varje dag.
Jag har tre prickar, precis som sjömännen har tre prickar på handen. Tre prickar som de tatuerar in när de passerat Godahoppsudden. Jag har aldrig fysiskt passerat den udden, men nog har jag seglat över de sju haven och med mitt goda hopp har jag nu lagt till i hamnen. Kommit i hamn.
När vi gifte oss, jag och Ray höll min älskling ett tal som var så vackert, som bland annat handlade om att han ville vara hamnen som jag kan lägga till vid. Då var det vackra ord. Då när allt mest var i lust. Men i nöden testades kärleken och herregud vad Ray stod pall. Han är mitt ankare i livet. Min fyr som lyste så klar när det stormade och jag trodde jag var förlorad. Att bli älskad när man är minst i världen, liten och rädd. Det är det vackraste. Kanske mina ärr symboliserar det?
Kan inte komma på vad jag vill skriva in i min hud. När alla tatuerar sig, skriver viktiga meningar på armar och ben som betyder något. Pannkaksrecept, namnen på sina barn, drakar och demoner. Vackra motiv. Så tänker jag att mina ärr berättar min historia. Att jag ägnar mycket tid att älska de där ärren, att de mer och mer är jag. Beviset på att jag utkämpat en kamp. Orkat, stått ut. Levt ett liv.
Att jag börjar tycka att det finns något vackert i det skeva, att inte vara som alla andra. Att mina ärr är som medaljer.Som formar mig, åren som gått. Mina alldeles tydliga årsringar.
Igår berättade min man om ryska fångar som tatuerar hela historier på sin rygg, vad de gjort, vilka straff de uttjänat. Att man använder sin kropp, sin hud som en bok, där man kan läsa och ana vad de varit med om. Men också för att kunna dra upp tröjan och visa motståndaren; ”Gå inte längre, för det här har jag gjort. Jag varnar dig.” Någon sorts ordlös maktkamp. Jag tycker inte att mord och brott och kriminalitet är något att vara stolt över. Men jag kan förundras över företeelsen.
Idag skiner solen. Det är vår. Nu på med ett par sneakers och ut i solen. Glad för varje dag.
Åh Karin! Vilket inlägg. Vilken kärlek. Och du är så vacker med dina ärr. Det finns inga perfekta kroppar eller människor, det perfekta ligger i det icke-perfekta som jag ser det. Alla skapar sin skönhet, alla har förmågan, men alla vet inte om det. Du gör det i allra högsta grad. Ha en alldeles fantastisk vårdag!
Annika finaste, tack
Tack för en väldigt bra,inspirerande knip workshop i går! =)
väldigt klokt sagt och skrivet ang ärren och den egna personliga kroppen, det är det som ju gör varje person ännu mera unik. =)
Tack snälla du, och kul att du kom på Knipisen. Håll nu i ditt knip. Kram
Vilken känsla det finns i dina inlägg, du skrapar på det där innersta på ett uppriktigt o ärligt sätt, precis som ett ärr man inte riktigt kan låta bli så petar du lite till..o får mig att fundera o värdesätta det jag har. Jag fick en så skön upplevelse idag av en gammal (96 år) idag som sa att ja du här är det gott om fula gubbar o kärringar..Ja men svarade jag: det viktigaste är att man är snäll inuti för då blir man vacker på utsidan..Han kluckade så gott åt det, min lilla farbror. Kärlek är vackert, i alla former..O ärr berättar om något mer än det man först ser. Låter kanske skumt, men jag gillar mina ärr, jag tycker de är vackra.. Kram!
Tack för att du läser och tack för att du skrev. Kram
Tack för ett sååå fint, klokt och inspirerande inlägg! Tack vare det kunde jag berätta för mina barn (6 o 9) när min mage av annan anledning kom på tal att jag ser på alla bristningar som mina tatueringar som jag bara har tack vare dem, mina fina pojkar. Pojkarna blev liksom glada att höra det så och för första gången kunde jag känna stolthet över den ärrade kroppen…. Kram o tack för en fantastisk blogg ��
Å vad glad jag blev av att läsa din kommentar. Tack. Och fortsätt att skina. Kram