Känner mig lite vemodig. Har precis lämnat ifrån mig bokmanuset. Min bloggbok som blir pocketbok och ges ut i september i år. Det har varit en så tuff resa, att resa tillbaka i tiden till när allt var så stormigt och jobbigt i mitt liv. Har varit tvungen att gå igenom varje blogginlägg under ett års tid.
Har gråtit.
Flyttat tillbaka i känslor. Men också skrattat och förundrats över hur jag tänkte. Hur jag orkade. Hur jag stod ut, tog mig framåt. Vilken jävla krigarprinsessa jag är.
Nu är jag mest orolig att förlaget ska säga; Det där duger inte. Det där var inte vad vi tänkte.
Det blir ju också extra känsligt eftersom det handlar om mig.
Men har jag klarat av den här resan, nog fan klarar jag lite kritik. Snart får ni se omslaget, så fint. Så coolt. Jag är så glad och tacksam.
Har gråtit.
Flyttat tillbaka i känslor. Men också skrattat och förundrats över hur jag tänkte. Hur jag orkade. Hur jag stod ut, tog mig framåt. Vilken jävla krigarprinsessa jag är.
Nu är jag mest orolig att förlaget ska säga; Det där duger inte. Det där var inte vad vi tänkte.
Det blir ju också extra känsligt eftersom det handlar om mig.
Men har jag klarat av den här resan, nog fan klarar jag lite kritik. Snart får ni se omslaget, så fint. Så coolt. Jag är så glad och tacksam.
Nu ska jag ta det lugnt några (läs någon dag) dagar, sedan är det dags att sätta igång med ännu en bok, som ska vara klar i september. Jag har bästa teamet. Kanske blir det en storsäljare, hoppas det. Hudboken har gått så bra. Får så många mejl från tjejer som säger att de tycker så mycket om den.
Jag är så glad. Universum ser om mig. Ni ser om mig. Tack!
NU väntar jag bara på att få gå i väg på min danslektion med bästa dansfröken Aesa. På med danstajtsen och dansa. Bästa bästa. Vad jag dansade när jag var sjuk. Cancerdanser.
För ni vet väl att man kan dansa sig glad?
Dans är terapi.
Dans är glädje.