Utmaning.
Upprop.
Uppmaning.
Eller ta det som du vill.
Men yogisar.
Visa era yogiska hjärtan. Jag vet att ni är många. Just nu är det väldans många som yogar för olika yogagurus i stan.
Ni andra som inte gillar yoga, ni kan också ta det som en uppmaning.
Men i yogan har vi ett säg att vi alla hänger ihop. Att vara en god människa. Ta nu bort blicken från naveln en stund och rikta blicken utåt, till Medis.
Ta er till Medborgarplatsen. Sväng förbi. Hasa förbi.
Ta med era gamla yogamattor (eller nya). Ta med filtar. Vatten. Gå in och läs vad Ung i Sverige (du hittar dem på facebook) behöver.
Ta med mat.
Tänker att restauranger i närheten, kan ni inte bjucka på lite mat?
Gym i närheten låt demonstranterna komma in och duscha och använda toaletterna.
Stötta den mest yogiska demonstration jag sett. Ungdomar som bara sitter still, som tyst demonstrerar för att slippa deporteras. Barn och ungdomar som är rädda.
Sätt dig bredvid, fråga och prata. Du kommer att höra historier som får ditt hjärta att svämma över.
Det hade kunnat vara du.
Det hade kunnat vara ditt barn.
Jag hade svårt att hålla inne tårarna igår. Jag såg bara unga killar och tjejer som försöker se äldre ut med sina kläder och balla frisyrer. Unga killar och tjejer.
Hur kan man inte se det?
Att det är BARN.
Att skicka tillbaka BARN och UNGDOMAR till Afghanistan är så inhumant att jag skäms.
Jag skäms för att det är på väg att tillåtas. Jag skäms för att i skrivande stund Mikael Ribbenvik inte ens bemödat sig att ta sig till vare sig mynttorget eller till Medborgarplatsen. Trots att nazisterna slängde bengaler och skadade några demonstranter. Han svarar inte ens på pressens frågor.
Men hur kan man skicka människor till Ett land som svenskar varnas för att besöka, men alltså så ska barn, ungdomar och unga afghaner utvisas till ett land i krig?
Jag förstår inte. Vill inte förstå. Kan inte förstå. Kommer inte förstå.
Men främst gå dit, visa att ni bryr er. Att det inte är okej.
