jag vill inte vara rädd

Jag vill inte vara rädd. Jag vill veta mer. Jag vill vara en öppen person. Inte dömande. Därför yogar jag. För att skala ner, ta bort alla lagren av skydd vi lägger på oss själva för varje år vi lever och som vi bara kör på. Jag yogar inte för att kunna bemästra hundra ställningar, utan för att bemästra mina omedvetna fördomar. Rasera alla murar. Jag vill inte ha några glasögon på mig när jag tittar och möter andra människor. Alla människor förtjänar ett schysst bemötande, tills de inte förtjänar det. Om ni förstår vad jag menar.

Idag ville jag höra någon jag tycker om hålla en gudstjänst. Han är en rumänsk präst, vi kallar honom fader. Någon kallar honom pappa. Jag var den enda ljushåriga i församlingen och bara bitvis av predikan hölls på svenska. Men jag blev så fascinerad, så varm i hjärtat av hur gudstjänsten var. Barnen sprang runt. Några sjöng. Ibland avbröt de prästerna. Någon tände ljus. Någon hade bråttom in och kysste ikonerna. Några satt på knä på golvet. Några hade slöja. Någon hade knallröda höga pumps. Män, kvinnor och barn. Gamla. Och så rökelsen och borden som fylldes med bröd, bakelser, kakor. Folk stod upp, satt ner. Några vankade fram och tillbaka. Det hände nåt och allt var okej. Några behövande fick långa välsignelser och man kunde lämna fram namnlistor på personer man vill skulle nämnas under gudstjänsten. Efter en och halv timme var jag tvungen att tassa ut för att kissa. ”Pappa” såg det och ropade mitt gudtjänsten; Karin, du får inte gå förrän jag kramat dig.
Vilken präst gör så?
Jag kände mig generad och viskade; Jag ska bara kissa, jag kommer tillbaka.

Jag tror nog inte på Gud, men jag tror på det goda. Jag tror på det goda hos varje människa. Jag vill vara en god människa. Jag tror på godhet. Jag tror att Jesus fanns och Jesus var vår första och största, och kanske mest kända healer. För det bland annat spikades han upp på korset. Häxor som botat människor brändes på bål. Varför har vi sån rädsla och sånt hat till det alternativa?
Idag är det häxjakt på alla de som inte går i vita rockar eller skriver ut läkemedel men som kanske botar cancerpatienter.

Varför har vi inte möjlighet att själva välja hur vi vill bli botade?

Idag har jag blivit välsignad och varit på en gudstjänst som tog mer än två timmar och nu ska jag åka och hälsa på min riktiga pappa som fick stroke i höstas och nu är förlamad i hela sin vänstra sida. Från dag till en annan förändrades hans liv och numera bor han på ett ålderdomshem och behöver hela tiden vård och hjälp. Min blodspappa.
Men jag tror man kan ha många pappor och mammor i sitt liv. Särskilt vi som inte känt oss älskade som barn, vi söker nog alltid ställföreträdande pappor och mammor. Vi som försöker få ihop bilden av hur en familj ser ut och är. Vi som alltid famlat lite i blindo. Vi som är vuxna nu, men ändå då och då slängs tillbaka till den där känslan av utsatthet och ensamhet vi kände som barn. Vi som tvingades bli vuxna för fort. God Söndag på er alla men allra särskilt till er som fortfarande söker.