Lace arms och stereotyper

Läser det här på Daisy Graces nyhetsbrev:
”Nyheter i shoppen – Lace Arms!
Idag släpper vi våra Lace Arms som kan kombineras precis som du själv vill. Låt dom snyggt sticka ut under kavajen eller sidenskjortan. Höstens hetaste detalj väntar på dig!”

Höstens hetaste detalj är alltså som en extra strumpa för armen som ska sticka fram under skjortan, tröjan. Woho, en extrastrumpa som stuckit fram under skjortan har varit min verklighet det senaste året. Eller kanske till och med de senaste två åren. Ja, sen jag fick lymfödem. Tänk att jag är en sån fashionqueen…

Och jag tackar verkligen den fantastiske lymfterapeuten som tipsade mig om LYMPHEDIVAS För ingen verkar ha fattat att fast man har lymfödem, och fast man bara har ett bröst så kan man fortfarande vilja ha snygga kläder och underkläder och bikinisar. Varför ser alltid behåarna/bikinisarna ut som om de var designade på 80-talet? Och varför upphandlar inte landstinget lymphedivas? Eller varför kan ingen svensk kompressionstrumptillverkare ta in lymphedivas sortiment så det inte behöver bli så dyrt när vi beställer från utlandet. Samtidigt som jag är glad och tacksam för att det finns ett mörke som Lymphedivas, är jag så trött och ledsen över en arm som svullnar. En arm som ibland är för tjock för att kläs in i en skjorta, tröja, klänning, kavaj.

Jag fortsätter att läsa:

”Vi har hört snacket alldeles för länge, att ”Nu är det dags för kurviga kvinnor att ta plats inom mode”. Men det händer ju aldrig, inte förrän Daisy Grace gjorde entré. Allt vi gör handlar till hundra procent om din rätt att få uttrycka dig, oavsett längd eller kurvor. Hos oss kommer alla kroppar alltid vara representerade, i både bilder och storlekar.”

Å vad jag önskade att det var så. Att kvinnor fick vara kvinnor i alla våra färger och former. Att vi fick vara där vi är i livet, utan en massa krav på att se ut eller vara på ett annat sätt eller i en annan ålder. Utan krav att vi ska behöva se yngre ut än vi är, eller att åldras är en alldeles fruktansvärd sak. Jag är så trött på hur man ser på kvinnor. Eller hur vi ser på oss själva och definierar oss. Det är ju så klart inte alldeles enkelt när en ganska enahanda syn på hur en snygg kvinna ska se ut är det som överöser oss.

Den här boken vill jag ha Black vogue skönhetens nyanser

För så trött jag är på stereotyper och hur det liksom på ett trist sätt alltid nästlar sig in. Mer färg och form på omslagen. Mer olika åldrar. Mer rynkor. Det var inte bättre förr.

Det här är märkligt. Men en kvinna berättade för mig om en undersökning som gjorts bland vita och svarta kvinnor i Usa för en massa, massa år sedan. Där visade det sig att typ 90 procent av alla vita kvinnor ville förändra nåt på sig själva och ansåg sig inte tillräckliga. Inte tillräckligt fina eller tillräckligt vackra. Ledsamt.

Medan typ samma siffra fast bland de svarta kvinnorna var att de istället mot sina vita systrar var nöjda med hur de såg ut. Tänk vad härligt.

Men anledningen till att de svarta kvinnorna var så nöjda var att de inte var representerade i media. De hade alltså ingen att jämföra sig med, se upp till. Det är ju både ledsamt, eftersom vi ofta kan behöva förebilder. Men låt oss få mer olika förebilder.
Och fram för att alla människor oavsett färg, form och ålder (har jag glömt nåt) borde vara representerade i media. Men, samtidigt fy fan vad skönt att slippa ha en massa förebilder, läs stereotyper som man ska behöva förhålla sig till.

Jag är så trött på stereotyper. När jag skrev boken YOGA FÖR KVINNOR var det viktigt att kvinnorna i boken skulle vara yogisar och ha olika åldrar och vara del av det mångkulturella som vi lever i. Vi lever i en värld där alla människor borde representeras på nåt sätt. Där alla är lika värda. Jag längtar efter den dagen när man inte ens tänker på att Nora i ett Dockhem spelas av en asiatiska eller en svart kvinna. När vi inte håller på och delar upp människor i olika fack efter lång, kort, smal, tjock etc och utan några väreringar. Utan människor är människor rätt och slätt.