botavdrag vinner nog alla på – i längden

Foto: Anneli Hildonen

De senaste veckorna har jag haft väldigt ont i axeln och armen på höger sida. Den sida jag opererat och strålat. Jag hatar att ha ont.
För det är en påminnelse om att jag varit sjuk. Jag vill inte vara där. För när jag inte har ont så blir de lugna stunderna fler och längre. Ni vet som sorg planas ut, finns där men de skrattiga stunderna blir fler, matar sig in. Snirklar sig in. För att det är sättet att överleva, ta sig vidare från A till B. Lusten. Viljan.
Så får jag ont, då maler hjärnan. Jag blir rädd. Förflyttas tillbaka till då. Därför är det så viktigt för mig att jobba emot det. Hitta botemedel, men där tar sjukvården slut. Där är man själv.
Så mycket pengar jag lagt på den alternativa världen för att ”bli mig själv igen”.  Tur jag inte röker. Tur jag inte festar loss på helgerna på krogen.  För de där lilla extra jag tjänar det hamnar i alternativvården.
Det finns inga Rut eller Rotavdrag att söka.
För det finns ett liv efter ett trauma, men det livet får man försöka ha ork, tid, kraft och framförallt råd att hitta och klara själv.
När jag hängde på allt som jag borde göra, enligt svensk sjukvård, för att bli av med cancern, också i förebyggande syfte som strålningen och herceptin (och om jag nu fortsatt att ta antihormoner). Ja, då fick jag det så klart på högkostnadskortet. Men när jag vet att det alternativa kan hjälpa mig, då får jag subventionera det själv.
Varför är det så?
Det är sånt jag inte förstår. 
Om jag skulle gå till sjukvården med min arm, så skulle jag få en strumpa och starka smärtstillande. Jag tror inte på att trä en strumpa över ett problem. Jag tror på att massera, på att skapa energi i ett område som tappat lusten. Det värsta trodde jag länge var cellgifterna. De var hemska förjävliga helt enkelt. Men ibland undrar jag om det inte var strålningen som skapade mest kaos i min högra sida. Liksom bröt ner energin i det området. Gjorde musklerna stela, traumatiserade. Mitt skulderblad har så svårt att hitta tillbaka till sin plats. Där där axeln kan luta in, slappna av. Jag tappar känseln. Kan inte sova på min högra sida. Jag vet det låter som jag gnäller.
Å, ja jag gnäller.
Men jag ger mig inte. Jag måste ge det tid säger läkaren på Vidarkliniken. Att jag nog kan räkna med ett år till minst. Men jag vill ha energin tillbaka. Jag vill vara mitt gamla jag. Där det spritter i kroppen. Där blodet flyter. Pumpar normalt igenom varje cell i mig. Inga blockeringar.

Foto: Anneli Hildonen Och de fina fina shortsen/hotpantsen kommer från LeYogaShopParis

Jag tänker fortsätta gnälla.
För jag tror på att ett botavdrag. Men den här gången ska det inte vara som rotavdraget, bara för de som har pengar.

Vad tror ni, stämmer det här?
och vad tror ni om det här?