Känns lite märkligt att ligga nedbäddad (eh, nu överdriver jag, för inte är man särskilt nedbäddad i ett supervarmt land) de sista dagarna, de som skulle vara mina semesterdagar efter Yogaretreatet och de skulle jag tillbringa hos Karolina i Asagao. Åker hem natten mellan fredag och lördag. Skulle ha stannat längre, men en undersökning på Karolinska kom emellan.
Men… så här är livet. Inget går att förutse.
Jag skrotar runt i hennes hus. Och var jag än sätter eller lägger mig kommer hennes söta katt och lägger sig tillrätta.
Just nu är det lite som det är i mitt liv. Kanske är det en femtioårskris. Kanske är det sviterna efter att ha varit under cancerbehandlingar och kanske är det ledsenheten över att jag fortfarande bär på sviterna efter alla behandlingar. Som att man aldrig blir fri.
Men vad är att vara fri?
Vad är det för mig?
När jag var hos Master Jee, så sa han en massa härliga saker. Han sa att jag skulle leva tills jag var minst 88 år. Och han sa gång på gång No problem, om typ det mesta. Kanske för att han såg att jag är typen som oroar mig på insidan. Han sa att jag var en romantisk person, en snäll människa. En människa som inte kan hata. Att det inte finns hat i mitt hjärta. Det var fint. Mycket fint.
Han sa också att mitt liv skulle vara ”First class”.
Han sa så klart en massa andra saker som innefattar andra människor också, men de vill jag behålla för mig själv. Bara bra dock. Härliga saker för framtiden. Sånt jag inte ska gå runt och oroa mig för.
Men en sak som han sa var att på onsdagar ska jag bara äta frukt och dricka mjölk. Enligt Karolina ger Master Jee så kallade Remedies = botemedel till personer som verkar ha problem med merkurius. Onsdag heter på italienska Mercoledi, kanske är det därför onsdagen är den utvalda dagen för remedies. Master Jee sa att jag skulle ge det här två månader för min arm och att skulle lösa sig.
Jag tror ju på affirmationer. Jag tror på att tro. Vi kan inte se allt nu, nu NU. Ibland måste vi ha en backspegel och se vad som skett. Hur det gick.
När man är mitt uppe i turbolens, så är det just kaos. Och man vet kanske inte hur man ska göra. Man är rädd för att ta ett steg, eftersom man tänker att just det steget kommer att vara så betydelsefullt. För sen. För framtiden.
Men du måste ta steget, för just det steget är kanske avgörande för allt det där som ska komma.
Jag har många såna steg att ta.
Många.
Därför tror jag att jag nu blev sjuk. För att det kan storma på insidan. För att ingen människa bara är det man ser. Att vi har vår insida. Att vi bär vår oro.
Men jag gör min pranayama, i morse gick det lättare. Tror att min ”cold” håller på att släppa. Jag sjunger mina mantran. Håller min mala, räknar pärla för pärla.
Men idag är det onsdag. Det är en frukt och mjölkdag.
Vilken fantastiskt vacker bok!
Himlars så vacker din bok är! Längtar efter att få den i min hand ♥♥♥
Älskar din blogg Karin, kanske armen är ett sätt för kroppen att hjälpa dig att inte rusa vidare i livet med jobb mm….? Som jag skrivit tidigare så är jag på väg vidare efter ett stress sjukskrivning och min kropp stoppar mig direkt när mit huvud rusar iväg. Först blir man irriterad men sedan kommer man på att det är så det är nu, att man lika bra kan acceptera det och vara i det. Hitta lugnet och ’tanta’ lite så kroppen och själen kommer ikapp:-) Ser ljuvligt ut på ert retreat. Önskar dig det bästa, Kram Caroline
Insta: @carolineseverydaybalance