I morse fick jag den här kommentaren på bloggen:
”Igår blev jag en jobbig patient på strålbehandlingen, tror jag. Har hållit tyst 14 gånger, men igår tog jag bladet från munnen. Gillar inte att INGEN har frågat om biverkningar, ingen har fattat att nya personer (särskilt av motsatt kön) ska hälsa när man har kläder på sig och inte när man ligger naken och utsatt på bordet, etc. Efterlyste mer empati och mindre okänslighet. Varför får man inget att skyla sig med? Vandringen med bar överkropp fram till bordet medan de tittar på känns obehaglig. Ovärdig behandling.”
Först blev jag glad för att jag kanske ingjutit lite hopp, lite extra kraft i någon som vågat säga vad hon känner. Så samtidigt blir jag ledsen, eftersom jag också vet hur jävla utsatt man känner sig. I den där situationen. Innan man själv vant sig vid sin nya kropp, ska man klä av sig inför folk man inte känner. det är en så utsatt situation. Idag kämpar jag med att få tillbaka kärleken till min kropp, som varit så i händerna på andra. Och jag säger det igen. Jag kommer ihåg varenda hand och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar.
Kanske startar vi det stora patientupproret? Men om vi inte säger hur det känns, eller hur vi vill bli behandlade så kanske man inte fattar. Hurra för alla som orkar ta kampen. Du gör det ju inte bara för dig själv. Du gör det för alla som kommer efter. Så brukar jag tänka när jag ”kräver” något, det blir alltid enklare.
Bilderna är från julen årskiftet 2012-13, då jag strålades varje dag i fem veckor. Vissa dagar dubbelt, eftersom vårdpersonalen skulle ha ledigt. Det är så klart Anneli Hildonen som tagit bilderna
Klart man skall fråga komma med synpunkter man är INTE jobbig man utvecklar verksamheten. Förra veckan var jag jobbig frågade läkaren på vårdcentralen om jag fick ta ett ”sockerprov” då vi har mkt diabetes-2 i släkten men det fick man inte man måste vara sjuk för här bedriver de sjukvård inte friskvård och vad skulle hennes chefer tro. Tidigare har det varit positivt när jag bett dem ta prover för att få veta
Hej Karin!
Tack för att du skriver om det som är så viktigt!
Ja, visst ska vi säga ifrån, men det är lätt att känna sig jobbig när man gör det! Jag är nyligen klar med strålbehandlingen och i början tyckte jag att det var hemskt! Just den där utsattheten… Men som tur är fryser jag lätt och frågade efter en filt, drog den såklart upp över mitt bröst och mitt ärr. De som jobbar på strålbehandlingen förstod att jag behövde min filt, efter några dagar låg den alltid och väntade på mig på stolen när jag tog av mig kläderna. Jag slapp att gå till bordet halvnaken och ligga där med händerna över huvudet halvnaken. Det kändes så mycket bättre!
Jag har sagt och skrivit till personalen att jag tycker att alla ska få det erbjudandet, men psykologen jag pratat med föreslog att jag även skulle skriva till patientnämnden, för att vara säker på att verksamhetschefen får ta del av mina synpunkter. Jag har inte gjort det än, men jag är med på patientupproret, så jag ska skriva!
Tack fina ni som orkar ge ord åt det som många tänker i tystnad! Patientuppror!! Jag är med!!