Jag får många mejl. Tack snälla snälla ni. Men ibland blir det för svårt. Många svåra frågor som jag har just svårt att svara på. Jag kan inte råda och kommer inte råda någon att sluta med någon form av behandling. Det beslutet måste man själv ta. Jag skulle önska, i dessa Cancerfondstider som det ibland känns att oktober månad är. Att man faktiskt forskade mer på antihormoner, vilka bröstcancerdrabbade kvinnor som VERKLIGEN blir hjälpta eller behöver äta de här tabletterna i alla dessa år som man rekommenderas. Oftast fem år men ibland uppmanas kvinnor att äta dem i tio år. Jag får så många mejl om just det. Mejl från kvinnor som vill sluta äta dem för att de mår så dåligt. Antihoromoner för med sig så många jobbiga biverkningar. Blodpropp, artros och ingen sexlust.
Men ingen vill väl ha tillbaka sin cancer, därför vågar inte kvinnor sluta äta dem. Men återigen, man har hittills inte tagit reda på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Så en stor grupp kvinnor äter dessa antihormoner i onödan. Det är fullständigt onödigt. Så Cancerfonden, jag utmanar er. Stöd en sån forskning som visar på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Hög tid inte sant?
Jag slutade med antihormoner, eller jag åt dem aldrig. Jag vet inte om jag gjort rätt. Och det var ett fullständigt vidrigt beslut att ta. Men jag tog det. Men det var ingen som rådde mig. Jag kan inte och kommer aldrig råda någon att göra som jag.
Här kan du läsa om cancerdoktorn som retar upp
Allt handlar om det egna beslutet, om att välja men också om att ifrågasätta. Om jag kan ingjuta lite mod, lite känsla av att man inte är i händerna på någon, så blir jag glad och stolt. För man får ifrågasätta läkare, etablissemang. Jag säger inte att det är enkelt. Men man får. Om man känner att nåt inte känns bra, kan man det. Jag har alltid varit en jobbig jävel. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter. Ej, heller aldrig velat bli en guru eller att någon ska höja mig och sätta mig på en piedestal. Så mitt råd är alltid. Jag är expert på mig och du är expert på dig. Yogan har hjälpt mig massor med det. Yogan har gjort mig lyhörd för mig själv och mina behov.
Jag följer min inre tro. Mitt hjärta. Det är inte alltid bra. Jag gör inte alla rätt. Verkligen inte. Men, jag måste göra det på mitt sätt. Jag vet att jag varit en jobbig patient. Jag har ifrågasatt. Jag har krävt. Våga vara en jobbig patient. Ta reda på så mycket du kan, konkreta saker.
Bara det HÄR i läkartidningen säger mycket. jag har tipsat om den här boken förut.
Ett beslut jag tagit, det är att inte stödja Cancerfonden och det på grund av texten innan. Jag väljer att stödja Naturskyddsföreningen i väntan på en mer alternativ fond. Jag tipsar alltid om Läkare för framtiden. För jag tror att vi behöver både och. Vi behöver akutvården. Vi behöver läkare som vågar tänka utanför sitt eget expertområde. Tänk bara hur styvmoderligt man behandlat lymfsystemet. Lite som att det är en kvinnogrej, att vi inte vill ha celluliter. Men tänk om det är så att celluliter i sig inte är så bra. Att det är stagnation. Inom den kinesiska medicinen men också inom ayurvedan pratar man om flödet. Hur viktigt det är i hela kroppen. Jag hade inte vetat, eller tagit reda på hur viktigt flödet faktiskt är innan jag drabbades av lymfödem. Nu vet jag mer. Och bara för några månader sedan upptäckte man en otroligt viktig sak inom vetenskapen. Inom medicinen. Lymfsystemet är en kroppsdel. Men hallå…
DET har man inom den alternativa medicinen alltid pratat om.
Kroppen är ett sånt fantastiskt maskineri. Alla delar behövs. Alla delar är lika viktiga.
Börja samarbeta någon gång. Men kanske är vi på väg? Årets nobelpris i medicin gick till kinesiska forskaren Youyou Tu. Heja heja.
Bildtext: det här är Patanjali. Han anses som hathayogans grundare. Den här bilden är tagen av Anneli Hildonen och du hittar den i min första yogabok Yoga för kvinnor Som kom ut som nyutgåva förra året.
I morse när jag slog upp min dator hade jag fått det här härliga meddelandet på facebook från en kvinna. Tack för att du berättade. Det gjorde mig så glad.
”Vet du.. jag är en hemma yogare. Har alltid tyckt att det är lite knepigt med rotlåsen. Så tittar jag på en av dina knipvideos idag. Nu spänner jag inte rumpan tjoho nu lyfter och håller jag perineum. Tack”
Här kan du träna knipet med mig
Tihi! Åå det var jag det du fina Karin! /
Kramaste Tina
Igår blev jag en jobbig patient på strålbehandlingen, tror jag. Har hållit tyst 14 gånger, men igår tog jag bladet från munnen. Gillar inte att INGEN har frågat om biverkningar, ingen har fattat att nya personer (särskilt av motsatt kön) ska hälsa när man har kläder på sig och inte när man ligger naken och utsatt på bordet, etc. Efterlyste mer empati och mindre okänslighet. Varför får man inget att skyla sig med? Vandringen med bar överkropp fram till bordet medan de tittar på känns obehaglig. Ovärdig behandling.
Å Karin, vad jag önskar att du hade sluppit. Jag vet precis vad du menar och den känslan. Det var så jävla utsatt. Kära du, vad bra att du sa ifrån. Vi får starta patientupproret. tack för att du berättar. Och tänk vad kanske uppnår, om du får vårdpersonalen att tänka till lite, så kanske det gör det lättare för nästa kvinna som ska in och lägga sig på britsen. heja dig, men jag hade så klart önskat att du sluppit. Stor kram
Tack! Dina ord värmer.
En liten uppföljning: ditt inlägg gjorde faktiskt att jag fick lite extra kraft att ifrågsätta så tack för det! Det ledde till att jag ifrågasatte nyttan med behandlingen och fick en second opinion av en annan onkolog än det stolpskott som jag träffade inför strålbehandlingen. Den första gav mig inget bra bemötande och henne fick jag noll förtroende för vad gällde kompetensen. Den andra onkologen var annorlunda och med honom kunde jag diskutera min behandling utifrån aktuellt forskningsläge på ett sätt som inte gick med den förra. Det ledde till att jag avslutade strålbehandlingen efter 16 gånger och avstod från åtta s.k. boostbehandlingar. Det jag vill säga är väl att jag också uppmanar andra patienter att ifrågasätta om det inte känns bra och att inte acceptera vad som helst. Jag är ”jobbig” och just nu ganska stolt över det…
Det var fint att höra och fortsätt våga vara ”jobbig”. Det är ditt liv. Din kropp. Jag önskar dig all värme och styrka. Jag hejar på dig. Må livet vara snällt mot dig kramar