Lets dance

Nar man sover pa nya platser, ar det som om hjarnan jobbar extra mycket och da alldeles sarskilt om natten. Sa, en natt har i Kroatien dromde jag om att jag skulle vara med i Lets dance. Inte for att jag tror att jag skulle fa forfragan, men det var i alla fall min drom. Och jag kommer ihag hur kul jag tyckte det var att fa dansa med Tobias, och att jag utvecklades sa. Och jag strackte och strackte pa vristerna och jag tyckte det var superkul. Tills det blev dags for tavlingen. Da hade jag inget mod allas, jag blev superblyg. Sa dar blyg sa att man nastan skams over sig sjalv. Nar det blir torrt i munnen, inget kommer ur munnen – knappt ett ljud. Och ar det nagot som man lyckas klamma ur sig ar det sa obegripligt och jattejattetrakigt att folk skruvar pa sig. Benen var som spaghetti. Hela kroppen darrade och allt det dar som jag lyckats med under traningen var som bortblast. Jag var pinsam, ocharmig, trakig och framforallt jag hade ingen takt. Jag var som ett ufo.En pinsam stel pinne, verkligen pa fel plats, pa fel tid, bara fel, fel, fel. Nar jag vaknade var det bara; hura tankte jag nar jag tackade ja?