allt är så lugnt. väldans långsamt just nu. Är på landet. Det är väl egentligen meningen att jag ska jobba. Skriva på boken. Men även det går långsamt.
Och ibland måste det få vara så.
Det är svårt att få igång mina rutiner. Först var det Indien i en månad och sen kom julen. Jag behöver rutiner annars brakar min tillvaro. Det slår liksom aldrig fel.
Missförstå mig rätt. Men visst tycker jag att man ska bryta mot rutiner då och då. Men, vid en ålder av 52 har jag äntligen lärt mig. Jag behöver en massa lugn och ro. En massa vila. Precis som lejonhonan. Lejon vilar och vilar och vilar. Så skjuter hon iväg vid jakt med en sån kraft och efter jakt vilar hon.
Det är väl det jag gör nu.
För snart skjuter jag fart. Snart är jag tillbaka i mina gamla rutiner.
Det är nu de skälvande dagarna innan årsskiftet.
Så många som skrivit att 2016 var ett riktigt skitår. Men faktiskt några har också skrivit på sociala medier att det var ett superår. Så olika det kan vara.
Men livet är ett flöde. Det förändras hela tiden.
Livet är att vara i det som är även det jävliga. Det jobbiga. Det ledsamma. Men att ha förmågan att se det härliga och glädjen. Att inte missa de små tecknen fast det känns som att allt faller samman.
Livet är svårt.
Men livet är också härligt. Fantastiskt.
Jag som är en rastlös person. En person vars blod verkar flyta alldeles ivrigt. För ivrigt ibland. Jag lärde mig nåt när jag fick cancer 2012 och det var att sitta still i båten. Att sitta på stressen. Att stå ut. Att oväder passerar.
Det lärde jag mig. Men jag måste liksom lära om mig det varje gång katastrofer och ledsamheter drabbar mig. Men det går snabbare för varje gång. För kroppen minns. Och det är en lärdom man får genom att leva. Genom att åldras. Den där ångesten jag hade som ung. Den där nerven. Den gör mig inte rädd längre. För jag vet att den passerar. Och jag vet att jag bara skjuter upp det om jag rymmer. Jag kan bara stå still. Vara stadig så passerar den. Lärdom.
Förra året utnämnde jag 2016 till att bli TUPPLURENS ÅR. Att jag skulle utforska stressen i mitt liv och tänk det blev en bok. ETT STRESSFRITT LIV
Jag vet inte riktigt hur jag ska summera 2016. Det var inte mitt bästa år, men inte heller mitt sämsta. Men även om det på ett personligt plan var ”så där”, så går det inte att blunda för vad som händer i världen. För även om man går undan, tar sig ut till landet och försöker sig på att leva det lilla livet eftersom det stora tar en massa kraft, så nästlar det sig in. Man kan liksom inte blunda. Jag tror inte heller det är meningen att man ska blunda eller stoppa huvudet i sanden. Jag är så full av beundran för alla som kämpar för fred i världen på olika sätt. Mot orättvisor. Vilka hjältar ni är.
Jag har inte bestämt mitt nyårslöfte. Jag tror jag får återkomma om det.
Men tills dess att jag formulerat det. Så vill jag önska alla ett gott slut. Och du vet väl att slut är viktiga för början. För en ny start. För att börja om. Eller på ny kula. Men mitt emellan slut och start finns vilan. Glöm inte den.
Bildtext: Här är jag i yoganidrasana = yogisk sömn
Jag tänker fortsätta med yoga, det är en sak som är säker.
Om shanti, shanti, shanti
(Jag har inte läst dina böcker eller något av din blogg förrän nu.) Det verkar som att du har missuppfattat sitta still i båten. Om det var från Unity Church i Hawaii genom min blogg du läste det, så är det ett sätt att balansera aktivitet med vila, inte att sitta på stressen, utan att ta steg för att lösa problem eller komma dit man vill, men att vänta in resultatet innan man reagerar igen (vilket jag själv behöver öva på.). Ofantlig yoga-övning. Det verkar snarare vara så prestationsstressen tar sitt uttryck nu för tiden. Traditionell yoga handlar om att utmana och minska egot och gå in i sig själv genom att skala av känslor och tankar. Men vad vi behöver mer av, speciellt i Sverige, tycker jag är snarare ett mjuknande men ändå i starkt agerande, ett öppnande av hjärtat mot främlingar och bredda våra perspektiv och ta in andras åsikter och kunskaper utan att förklä eller prata ned dem. Ett delande av olika perspektiv utan fördömande med öppna sinnen och välkomnande medkänsla. Du borde kanske komma och svänga på dina höfter, t ex på afrikansk dans eller Hula för att öppna upp din kvinnlighet igen, den som sitter i ditt medvetande och hitta en stolthet i den utan så mycket självhat förklädd i satir som så ofta det ser ut att vara generellt sätt i svensk media Lycka till!.