Fick den här nyheten skickad till mig i natt. Rapportankare slutar och blir yogalärare Vilken fantastisk nyhet och det är väl lite så det är. Man märker att livet snurrar på för fort. Man märker att man vill ha nåt annat än yttre framgång. Man söker efter en inre stillhet som ju aldrig går att nås via karriär eller nån sorts ”får jag bara det här så blir allt bra”.
Så börjar man yoga. Kanske för att nån smart husläkare sagt att man ska. Så blir man bara ja, vad ska jag säga kär, förälskad och typ You had me at the first Namaste…
Jag tänker nån gång varje dag. Hur hade jag klarat mig utan yogan? Hur hade jag klarat alla cancerbehandlingar utan yogan? Och hur hade jag klarat av allt motstånd, ledsenhet och sorgligt som man utsätts för i livet, utan yogan. Hur hade jag mått? I mig finns en sån fruktansvärd tacksamhet för det här redskapet och kanske är det mest fantastiska att man blir aldrig klar. Man blir liksom aldrig färdig. Det finns ingen tävling att vinna. Inget betyg att erövra. Och att det är precis det som är det fantastiska. Trots 16 års träning av ashtangayoga känner jag mig som en nybörjare. Det finns alltid mer att hämta. Eller så trillar polletten ner och man förstår nåt man inte tidigare förstått, eller kanske trott sig förstå. För det är egentligen skillnad på att förstå och att på riktigt känna. Förstå gör man liksom i huvudet, men du ska känna i hela dig.
Igår la jag upp den här bilden på Instagram. HÄR följer du mig på Insta
Med den här texten: Det här är Thomas. Han är 80 år. Jag mötte honom på väg hem från yogan. Han sa Godmorning med ett stort leende. Jag var tvungen att stanna. Och vi pratade lite. Han sa att han var på väg till The centralbank. Jag frågade hur lång tid det skulle ta. En timma, sa han och log. Vi sa Have a Good day och jag hörde hur han började sjunga där han gick. Det är ju liksom dit jag vill komma. Att vara en alldeles nöjd människa som njuter av promenaden fram till målet. Med ett leende på läpparna. Och jag tror han blev glad när jag sa You are looking Good. Han gjorde mig glad och kanske gjorde jag honom glad. Jag tänker vad mycket man får när man ger och om man vågar stanna.
Den här mannen ÄR yoga. Och han är det jag älskar med Indien och det kan sammanfattas med den här meningen: Why worry, worry want help you”
Följer dig sedan en tid tillbaka. Uppskattar verkligen dina ”små ljus ” i vintermörkret!
Tack! ? Ida
Haha underbart att en svensk nyhet går iväg till Indien, vänder och kommer tillbaka hit och jag läser den 😉 Ett klokt beslut att bli yogainstruktör tycker jag. Yogan har precis börjat rota sig in i mig, startade för knappt ett år sedan och kommer aldrig kunna vara utan den, det känner jag redan nu. Kram och fortsätt njuta av alla upplevelser i Indien.