När jag fick cancerdiagnosen 2012 ändrade jag mina kostvanor. Slutade med socker och gluten och mjölkprodukter och började juica grönt. Det första jag frågade min onkolog (när jag var under cellgiftsbehandling)var; ska jag tänka på nåt med maten?
Nej, ät som vanligt, var svaret.
Och det utan att fråga hur jag åt som vanligt. Är inte det konstigt. Och bara maten på sjukhuset? herregud, man blir ju sjuk bara av den. Hur kan man inte ha förstått matens innebörd.
För mig blev att hålla koll på maten. Vad jag åt och hur jag tränade och tog hand om mig själv, ett sätt att ha kontroll på något, som på ett sätt var bortom min kontroll. Jag tog liksom kontroll över de områden i livet som jag kunde. Mat, träning, å låt säga nån sorts självkärlek. Där jag smörjde min stackars trötta kropp med oljor. Jag har nog aldrig varit så rädd om mig själv som då under alla behandlingar. Jag har nog aldrig ärat min kropp så mycket som då.
Då var det fortfarande lite märkligt, lite konstigt och ja, jag ifrågasattes. Jag ansågs överdriven. Jag borde unna mig ett glas vin etc etc. Jag bara VIN?!! under cytostatikabehandlingen… Hur tänker man där.
Vi har en kropp. Kroppen är ett mirakel. Jag är så fullständig fascinerad över kroppen och hur den alltid vill läkas. Hur den hitta sätt att försöka läka. Ibland tar den omvägar, genvägar ungefär som att den är felinställd. Men jag tror så på kroppens inneboende kraft. Jag tror på mirakel. För att jag tycker att kroppen är ett enda stort mirakel.
Kroppen är fantastisk i alla sina delar och hur den är uppbyggd. Jag är så fascinerad. Jag älskar min kropp. Den är inte världens snyggaste. Men herrejävlar vad bra den är. Min kropp stod ut under alla jävla behandlingar. Den fick hjärtsvikt och den lyckades läka det. Och så nu.
Jag har bestämt mig för att läka mitt lymfödem. Jag ska få bort all stagnation i armen. Jag ska skapa flöde i min arm fast vården säger att det inte går. de säger att de kan bli bättre, men inte försvinna. Jag tänker inte lyssna på dem. Jag gör det mesta alternativt. Jag höll på att tappa min känsla för kroppen när jag var på lymfrehabet senast. Istället för att personalen sa ”Heja tjejen” som svar när jag sa att jag ville bli av med lymfödemet. Så tittade de på mig med en överlägsen blick och bara: ”Men det är kroniskt.”
Att säga att nåt är kroniskt är som att ge upp i min värld. Visst var det grejer som var bra på lymfrehabet, men om jag ska sammanfatta det. Så kändes det mest som att jag ska acceptera att ha en arm som svullnar och att mitt liv borde handikappanpassas. Det är säkert bra, men det kändes märkligt. Och särskilt när det under de här två veckorna inte hade en enda andningsgenomgång. Märkligt. Andningen. Djupandning är ju det som styr lymfsystemet.
Vad ska jag säga. Det ställs högre krav på det alternativa. Det jag måste betala ur egen ficka för att få, än det jag får från landstinget. Men det jag tänker att jag ska fortsätta mitt sätt att ta reda på. Omvandla frustration och ilska till vetgirighet. Jag är så glad för att jag är journalist i grunden. Så glad att jag är vetgirig och att jag inte är rädd för vita rockar. Att jag fullständigt skiter i hierarki eller evidens. Det enda evidens jag går efter är HUR det känns för mig. Vad mår jag bra av. Men det blir dyrt. Det är dyrt att läka sig själv alternativt och jag har inte tid att vänta på att det blir vetenskapligt bevisat det jag själv tror på.
Nu har ju forskningen kommit LÄS HÄR
Vilken härlig inställning till kroppens förmåga du har och jag delar den till 100%. Kroppen talar ett så tydligt språk och det är vi som ska lära oss att lyssna bättre. Jag följer dina inlägg och det ger mig glädje! Kram Marie
Hej Karin
Jag har följt din blogg en tid, och oj vilken fantastisk läsning det är! Jag genomgår just nu cellgiftsbehandlingar eftersom även jag drabbats av bröstcancer. Det är otroligt jobbigt att genomgå detta både för kropp och själ. Precis som för dig så var en av mina första frågor till vården när jag fick mitt cancerbesked vad jag själv kan göra för att förbättra mina möjligheter. Sköterskan tyckte jag kunde gå hem och ta ett glas vin eftersom det var fredag! Jag blir i hjärtat ledsen över att man inte ger bra råd till cancerpatienter gällande kosten. Varför? Jag har själv lagt om min kost till något som liknar Paleo (spannmålfritt, mjölkfritt, sockerfritt) även om det inte är helt enkelt att tänka om. Jag önskar också att jag skulle lära mig andas rätt och yoga. Jag SKA bli frisk! Jag är bara 41 år och har tre barn, något annat är inte ett alternativ! Din blogg ger mig såååååå mycket, och jag önskar du förstår hur mycket den betyder för mig i kampen mot cancern! Kram från Diana
Kära Diana, kram och tack för din kommentar. Den betydde mycket för mig. å vad jag hejar hejar på dig. Och lita på vad din kropp säger till dig i form av vad den behöver. Vila när du behöver. Gå en promenad om det är vad du behöver. Klart du ska bli frisk!!! STörsta kramen
Hej Karin!
Jag är så glad för din inställning och din jävlaranamma!! Heja dig! Du är en fighter som gör det för det du tror på – ingen får sätta sig på dig, ge aldrig upp din tro på det du tror på vad än de säger!
Jag håller med dig om så mycket. Glad att du pratar om matens position-viktighet. Den tjatar min gamla mor om varje dag-84 år gammal. Vad vi ska äta idag, vad barnen får i sig osv. Det går inte en dag utan hon får i sig vilda bär och frukt. Hon tyckte sjukhusmaten var vidrig trots specialkost efter en operation förra året. Jag åkte de 8 milen enkel med mat till henne. Hemlagad. Jag har än inte anammat det mjölk och mjölfria..men försöker äta så giftfritt det är möjligt för mig och närproducerat bla bla du vet. Tonåringen älskar vegetariskt. Just nu tar jag in bär från skogen och fyller frysen inför året nån timme om dagen. Det finns så mycket alla borde hämta in bären. Det är också meditativt och bra för själen att sitta där i tysthet och plocka. Så enkelt. Sen yogan och andningen på det. Tack för du påminner om det viktiga. Gör faktiskt delar av Ashtangan varje morgon då lillan sover. Har bestämt mig för det. Så skönt efteråt. Har endel att läka. Vill underhålla så länge det går. Det är min självkärlek.
Och till dig Diana – all styrka! Vi är lika gamla och har lika många barn..tänker på dig!
Och Karin – all lycka med armen nu!!
Kram lingon-Maria
Heja heja! Du är så inspirerande och jag känner hopp om mänskligheten och livet när jag läser dig! Tack för att du lär mig saker ingen mamma lärt mig. ???? / Kattis
Ett riktigt jävlaranamma-inlägg som är peppande att läsa. Jag behövde läsa det här idag. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till mitt ursprung genom att bl.a ta till mig energi du delar med dig via din blogg. Jag läser sällan bloggar, tycker de (förvisso är bra men) saknar en slags djupare medvetandehet. Jag har tappat allt driv det senaste året. Ligger i ”skilsmässa” med sjukvården efter nio år. Så där befinner jag mig just nu, och famlar efter en annan väg att gå. Jag köpte din bok 21 dagar när den kom ut. Idag när jag kommer hem från min sjukgymnast ska jag läsa den igen. Kram Monica
Håller helt med dig i det du skriver. Min man hade svår astma när vi träffades, han fick gå på ”astmaskola” där han skulle lära sig att främst hantera sina mediciner. När han sa att han vill fasa ur medicinerna till förmån för kroppens egen läkning så skrek läkaren till honom ”men fatta att du är kroniskt sjuk!”. Vilket gav honom ett riktigt djäklar anamma också och sedan han började med yoga för 15 år sedan har han fasat ur sina mediciner, sover gott, är sällan sjuk och astman är ett minne som kommer ibland när han blir riktigt förkyld. Så heja dig!
Hej!
När ska du skriva en bok om lymfödem?
Har själv drabbats efter bröstcancerbehandling och har precis fått rosfeber.
Hälsningar Erika
Hej Karin,
Här en länk om tjejen som blev fri från sitt lymfödem (trots att läkarna sagt att det inte gick att bota):
http://pollynoble.com/2013/02/the-10-things-i-did-to-heal-my-lymphedema/
Hoppas du blir bättre!