Den här bilden la en yogakompis upp för ett par veckor sedan. Den är genialisk tycker jag. Vill ha en sån tshirt.
När yogamänskor gör fel, får man ofta höra ”men, herregud hon/han är ju en yogi”. Eller ”det där var inte särskilt yogiskt”. När jag började med yoga och blev mer ”insyltad” i den yogiska världen blev jag så fascinerad, och faktiskt ibland lite chockad över hur det kunde låta. Hur yogalärare kunde prata om sina elever, och ofta kanske just poängtera MINA elever. Krig och skitsnack mellan yogastudiorna, märkliga situationer, baktalande, intrigerande, konstiga förbud. Så mycket märkligt och ändå har jag jobbat i mediabranschen och på tv. Där liksom drama är själva grogrunden. Eller det där lät konstigt. Men folk är vana att programledare och hajpade personer blir höga på sig själva. Alla har också varit med och sett att efter uppgång kommer fall. Det skapar i bästa fall en sorts ödmjukhet för yrket och för att man är del av ett sammanhang. En del har med sig det från början, andra är tvungna att göra den där resan. Sticker man ut hakan får man både ris och ros. Jag började som praktikant. Var hon som höll i kaffekassan, hon som fick göra allt det där som ingen annan ville göra. Jag jobbade mig upp. Och jag jobbade med både manliga och kvinnliga programledardivor. Jag blev själv programledare. Men där var det liksom mer okej. Kanske för att det inte var inlindat i den där yogiska snällheten. Att yogamänskor anses vara så snälla, empatiska, nästan inte jordiska. Utan hierarkin var mer tydlig på tv. Och jag hatar hierarki, men den osynliga den är värst. I yogavärlden är liksom hierarkin osynlig, tills den överträds.
Det är ju nåt med uppmärksamheten som man får när man blir yogalärare. Till slut kanske man tror på bilden som andra gärna vill tillskriva en. Vad förväntar vi oss av en yogalärare? Nog förväntar vi oss mer än vi kanske gör med en Friskis och svettisledare? Vi förväntar oss en god människa. En människa utan några fel och brister. En helt klar människa. Men vem är det?
Livet är inte enkelt och vi har ofta mycket att deala med. Även vi yogalärare. Vi dealar ju med samma saker som alla andra. Och många har tyngre problem i bagaget som de försöker deala med med hjälp av yogan. Men nu är det ju inte så att yoga och meditation hjälper mot allt. Vissa saker måste man ta i terapi. Borde vara en självklarhet att människor som jobbar med människor på det sätt som man gör i yogan också gick i terapi. Självrannsakan.
Så min uppmaning är väl att inte sätta någon på en piedestal. Aldrig tro att det finns övermänniskor. Aldrig tro att hon eller han med den skitsnygga ”yogakroppen” är bättre än du. Eller att en yogamänniska som kan göra de allra svåraste ställningarna är den mer upplysta. Det kan vara så, men det behöver inte vara så.
Kanske är det så att vi yogalärare faktiskt har mer att deala med än ni som ”bara” går och tar en yogaklass. Vad vet jag. Men en sak jag vet och en sak jag inte vill. Sätt inte mig på en piedestal. Jag har inte alla svaren. Jag gör så många fel. Jag försöker, men ibland snurrar jag till det. Jag blir stressad och tar dåliga beslut. Så då var det sagt. Dagens blogginlägg föddes ur det här:
En sorglig historia. Väldigt sorglig. En del människor går under av den bild som vi visar utåt. Även hon med de fina kläderna och de tjusiga huset bär på en sorg, eller något drama. Han med magrutorna har också sina historier, sitt bagage som är tyngre att bära än de där hantlarna på 15 kg vardera. Vi har alla nåt att jobba med. Små eller stora sår.
Yogadramat finns nog i oss alla. Kanske handlar det om att se sina svagheter och sina brister. Inte rymma från dem. Eller döva dem med alkohol, sex och knark. Utmaningen är kanske att se också sin egen baksida och jobba med den.
I morse såg jag den här dikten på Alex Schulmans instagram. Den är fantastiskt sorglig, om man kan skriva så. Men herregud hela världen har ont. Hela världen.
