vården är ojämlik

LÄS

Vi MÅSTE prata om det som gör ont, skaver, är skämmigt. Vi MÅSTE. Jag säger det varje gång jag har en knipworkshop. För det är så vi kan få förändring. Vi måste ta den platsen. Begära den rätten.

Läs Aftonbladets serie om trasiga underliv. LÄS och bli arg.

Någon mejlade mig och skrev att jag tycker synd om mig själv och jag söker bara bekräftelse. Ja, jag tycker synd om mig själv då och då. Jag vältrar mig i självömkan, men jag reser mig gång på gång. Det kallas sorgearbete. Jag kan inte svara på hur lång tid det tar, men jag tänker ta mig den rätten att sörja det som hänt mig. Men jag begär inte att någon ska tycka synd om mig.

Och JA, jag söker bekräftelse. Jag vill gärna bli sedd och bekräftad för saker jag gjort eller gör. Men det är inte bekräftelsen som driver mig.
Jag drivs av att vilja göra förändring.
Jag drivs av kunna göra förändring.
Jag är glad och tacksam för att jag har en plattform dit många kvinnor (och en del män) kommer. Att ni köper mina böcker, kommer på mina workshops och jag kan få väva in feminism och kampanda i yogan…

Jag är så väldigt mycket en journalist i grunden.
Om någon kan se en liten röd tråd i allt jag gör, så kommer ni att se.

En sak jag gång på gång försöker ingjuta i varenda ung tjej och mogen kvinna/tant, som kommer på mina kurser det är att INGEN ska säga till dig att det är normalt att ha ont. Efter att ha varit flera år i vårdsvängen vet jag. Jag är expert på mig, du är expert på dig. Byt läkare, gynekolog, sköterska eller vad fassiken det är du har framför dig som säger att du ska gå hem med smärta. Man får det. Man kan det. Det kallas second opinion. Anmäl dumma läkare, gynekologer. Mejla till deras chefer. Stå upp för dig. Ta med någon till undersökningen om du vet att de kommer ”köra” över dig. Fy, fan jag blir så arg.

Jag är så trött på att kvinnors smärta inte tas på allvar. Så jävla trött på att man ska behöva vara rädd för att överleva en förlossning, kanske så rädd att man inte vill ha barn eller begär kejsarsnitt. Trött på att de stänger ner förlossningsavdelningar och att barnmorskor skolar om sig eftersom de inte klarar att jobbiga i den stressade miljön.

Hur tystar man kvinnor? Jo, genom att säga att det som de upplever som ett problem är normalt. Och kanske för att de vet att man är trött efter en förlossning. Man har också fullt upp med att vara mamma, vem orkar kämpa och protestera över det som hänt en just då? Man åker hem från förlossningen djupt tacksam för att man fick ut ungen. Men att det var på bekostnad av en själv den tanken vågar man inte ens tänka, eftersom vårdpersonalen sa att det var normalt. Om män hade fött barn hade förutsättningarna varit annorlunda. Fy, fan vad orättvist det är.

LÄS den här DEBATTARTIKELN av nätverket Våga vägra förlossningsskador