Bildtext: jag lyfter mig över det
För ett par dagar sedan skrev jag det här på instagram HÄR: Skitsnack och lögner så väldans trött på det. Särskilt när man upptäcker att man själv är föremål för sånt. I yogan finns en sutra som handlar om att känna glädje för andra människors framgång. Ibland blir jag alldeles paff över den oginhet som finns i yogavärlden. Blä. Men vet ni det biter inte. Vi skojade om det i helgen. Tänk att man kan vara avis på en enbröstad 51åring med lymfödem. Men avundsjuka är ett slags beröm. Det måste på nåt sätt bevisa att man uppnått något eller?
Fick så många svar. Tack verkligen för all uppmuntran och alla snälla saker ni skrev. Tack. Verkade också som många kände igen sig. Att flera av er som följer mig på instagram också varit med om liknande.
Avundsjuka. Svartsjuka. Missunsamhet. Det är svåra grejer. Svårt att prata om. Läste boken Den bloggande patienten och läste om Kristian Gidlund. Av alla hundratusentals snälla och uppskattande kommentarer, mejl och inlägg han fick från människor, så var det två elaka (och helt onödiga) mejl/kommentarer han fått som fortsatte att göra ont. Han sa att han inte kunde förstå hur någon kunde skicka ett sånt mejl till en cancersjuk person. Nej, det är faktiskt fullständigt vidrigt. Men det är precis det, tänk att en människa kan bli så missunsam att den skriver ett mejl till en cancersjuk, med orden sluta tyck synd om dig själv. Men sånt händer och det hände även mig. och där och då när jag var mitt uppe i cellgiftsbehandlingen, det var som att bli skrubbad med grus. Jag var så skör, nästan hudlös. Men det är väl det som skiljer ut blommorna från ogräs? Att sätta sig över andra människors lidande är faktiskt obegripligt. Helt fucking obegripligt.
Det finns ett arabiskt ordspråk: Missunnsamheten förtär sin herre, som rosten förtär järnet. Och lite så är det nog.
Men jag tror ju att missunsamhet och skitsnack oftast sker mellan kvinnor. Att kvinnor är bra på att hålla nere andra kvinnor. Så läser det jag det här Avund ett hinder för kvinnor. Hur tänker ni när ni läser det här? Har ni varit med om liknande? Har ni känt er baktalade och som offer för skitsnack? Hur gjorde ni då? Blev ni ledsna? kroknade ni? Är ni rädda/osäkra för att ta för er av livet, liksom rädda för att hamna utanför gemenskapen? Eller känner ni själva när den där avundsjukan liksom bubblar över inom er? hur gör ni då?
”Att gå omkring och känna hat eller bitterhet över någon, är detsamma som att låta det du avskyr bo helt gratis i ditt huvud”
Jag var på en så bra föreläsning av Mia Törnblom. Hon pratade om vikten av att lära sig sätta punkt. Ni vet man ser en snygg tjej, begåvad, smart tjej. Så tänker man just det och det är där och då man ska sätta punkt. För ganska snart därefter börjar man tänka taskiga saker om sig själv (eller letar fel på den där snygga, smarta, begåvade tjejen). Liksom klanka ner på sig själv. Jämföra sig med den där tjejen och då liksom i sitt eget huvud känna Jag duger inte. Grejen är att det kommer alltid finnas snyggare, smartare, mer begåvade människor. Varför försöka sig på att jämföra sig med alla. Det är där man ska sätta punkt.
Vi tänker 65 000 tankar om dagen. Hur man nu mäter ut det? Men någon har gjort det. Det intressanta eller snarare sorgliga är att merparten av de tankarna tyvärr är negativa. Kanske är det därför vi söker lyckan, för vi står liksom inte ut med allt det där negativa tänket som far runt i huvudet? Jag tyckte det där med att sätta punkt var en så bra grej. Om det drar iväg i huvudet, om tankarna blir negativa, så bara PUNKT.
PUNKT.
Ps gå in lite då och då på min hemsida och kolla in mina event KARINS EVENT För det händer lite härliga grejer framöver. För ni har väl inte missat
YOGA & BOOSTRESA till Kreta i maj
HATHAYOGA & PYSSEL på Mallorca en helg i maj
YOGA & AYURVEDA i Indien i november
YOGAHELG i Viken 22-24/4
Du hittar knipworkshops och annat smått och gott också.
Ni har väl inte missat att jag är covergirl på senaste Hälsatidningen? Så glad för det.
Den kommer också senare ut med ett annat omslag.
Nu ska jag berätta en hemlis. Jag får ofta höra det här från tjejer: Jag känner aldrig igen dig på bilder. Du ser så olik ut på bild och i verkligheten. Det ser inte ut som du.
Ja, ni fattar.
Ja, vad svara man på det?
En människa har förhoppningsvis många ansikten. Men det är en sån där typisk kommentar jag ganska ofta får höra. Tidigt förstod jag vad den ganska ofta står för.
Förmodligen är den säkert också helt omedveten. En sorts autopilot där man vill trycka till den där bruden som tar plats i tidning eller media.
Men ingen kommer åt mig via mitt utseende och det handlar inte om att jag tycker att jag är så snygg. Det är mer att mitt utseende är inte laddat för mig. Jag har inte dåligt självförtroende vad gäller hur jag ser ut. Om man vill komma åt mig får man ta till andra vapen. Men mina ömma punkter tänker jag inte berätta.
För jag tänker, om jag får en enda tjej att gå på tå på mina knipworkshops, en enda tjej som sträcker på sig. Bröstar ut sig och fyller ut hela sin kostym. En enda tjej som börjar tänka punkt när tankarna far iväg. En enda tjej som tänker kan hon så kan jag.
För en sak som jag lever efter, det är att alla kan skina. Om jag skiner lite då och då, så är det aldrig på bekostnad av någon annan. Och det är viktiga grejer.
”Det lilla ljus jag har låt det få lysa klart”
Jag tänker att det absolut förkommer avundsjuka mellan kvinnor, det vore naivt att säga annat (tänker att det kanske för att vi som kvinnor får lära oss att endast ett fåtal kvinnor tas upp i den härliga, underbara, inre cirkeln som är männens arena, och därför vill slå ut våra konkurrenter)
Det hon skrev i texten du delade om att när männen gör det är det mer ”revirtänk” – varför nämner vi det olika? och att det drabbar då män och kvinnor lika håller jag nog inte helt med om…upplever det som att många män högt upp inte ens anser att kvinnor ska vara där och därför behandlar kvinnliga och manliga ’konkurrenter’ olika, fast om man kliver ner i hierarkin kanske det blir typ samma…intressant jag suger vidare på den karamellen
Jag vill bara skicka lite ärlig nätkärlek till dig för jag tycker att du är så inspirerande! Ditt ljus lyser så klart och starkt och jag känner att det ger mig styrka! Tack för att du finns och delar med dig! Stora fredagskramar ???
Hej Karin tack för dina bra tankar som väcker hopp i mig och dina anknytande intressanta artiklar. Visst har jag blivit utsatt under hela mitt liv för avundsjuka. Utom de 4 år jag bodde i USA. Där fanns den inte på det sättet. Det är svårt att ha sköldar och gnugga in fjädrarna så allt rinner av en, men en viktig sak för att inte slockna utan kämpa vidare i den position man arbetat hårt för att uppnå, är att omge sig med de goda positiva människorna. De som stöttar och ser det man står för och är. De andra får glida längs med fjädrarna. Att ens ljus inte blir svagare om man låter andra skina är också ett bra motto. Men visst tar det mer på livsenerin med några få elaka ostöttande än 97% stöttande..det är något man ständigt måste tänka på hur liten del de avundsjuka verkligen utgör. Att variera sitt liv med toppår och mer vanliga år kanske hjälper i längden? Hjälper ett mer jämt mående. Att ibland vara i rampljuset och prestera max, och ibland få krypa tillbaka, vara mer vanlig och samla kraft inför nästa topp? Vet inte mer vad jag ska säga just nu men oh ja..Detta finns..Och speciellt i vårt land och mellan kvinnor. Jag har aldrig känt avund från en man, bara tvärtom, beundran mer. Kram på dig och samla kraft! Du inspirerar och är stark, fin och vacker 51-åring och så duktig Karin! Glöm aldrig det och låt kråkorna skrika på ovanför ditt huvud – de når aldrig dig med sin missunsamhet! Så tänker jag om deras skrik❤
Fint och bra skrivet!
Så sant det är; att det är de negativa orden som fastnar i ens huvud.
Därför borde alla tänka efter innan de öppnar munnen.
En aldrig så oskyldig kommentar kan förstöra så mycket!
Kämpa på!
Vilket härligt inlägg. Heja dig! Jag tycker att man blir mindre benägen att prata om andra ju mer man yogar. Nu känns det som jag helt har yogat bort det:). Konstigt att det förekommer så mycket i yogavärlden…. Nu ska jag genast köpa Hälsa som helglektyr. Tack för att du delar med dig och lyser!
Jag känner igen det du skriver om Karin och jag har upplevt det som små sofistikerade nålstick. Det sägs ofta med ett leende och muntert mjuk stämma. Men det sticker till. Och det kommer alltid från kvinnor. Och ofta hinner du inte reagera i stunden, det kommer efteråt. Frågan, ”vad tusan handlade DET om, egentligen?” Jag kommer alltid fram till att det handlar om en människa som känner sig hotad. Och det måste ju betyda att det jag är och gör bör signalera storhet. Power! Och det är ju precis vad det handlar om i ditt fall också. Let your light shine!
Precis ställ dig över det. Det finns plats för alla att skina. Kram
Exakt vad jag behövde läsa idag. Alltihop. När jag inte var återhämtad efter min C och rasat i vikt så kände jag av det där konstiga. Jag ville inte tro att det var/är avundsjuka. Ingen såg hålögdheten och min medtagna kropps ständiga sökande efter viloplats. ”kan man inte jobba ska man vara sjukskriven. Jajjemen!” Dom undrade vad jag åt. Tyckte att nu ”fick jag inte gå ner mer i vikt”. Jobbar bland kvinnor. Enbart min chef sa vid ett tillfälle; ”jag ser ju att du kämpar. Det syns ju att du varit eller är sjuk. Ta den tid du behöver och vill du gå ner i tid så fixar vi det”. Jo jag var rätt trött. Men jag blev helt knäckt hela dagen för den kommentaren. Ville inte se sjuk ut! På kvällen väl hemma i lugnet insåg jag att det var den första helt ärliga kommentaren jag fått sen jag kom tillbaka till mitt arbete. Det var en man som kläckte den. På kvällen kände jag mig ombrydd och sedd. Efter att jag sorterat tankarna. Satte väl punkt. Men jag gick inte ner i tid. Tänkte att: jag ska allt visa dom. Dom som bara tjatade om hur smal jag var och inte såg min kamp. Nästa projekt är att skaffa fler rynkor så blir väl allt frid och fröjd. Mitt lysande intellekt får dom däremot leva med. (skojar) Kram till dig Karin. (kommer förmodligen att nynna på ”det lilla ljus jag har” hela dagen. Söndagsskolebarn och inget ont i världen fanns…)
Ps: har hamnat i en riktigt djup svacka en tid och kravlar mig sakta upp igen. Tror du hjälpte mig på traven här. A lot. <3
Det lilla ljus jag har det ska få lysa klart…det lilla ljus…:)
Fina Ylva, ja, det där lilla ljuset vi alla bär inom oss. Låt det få skina. Ingen kan komma åt det. Tänk gås när du får dumma kommentarer och inte orkar eller vill svara upp. Tänk att du är en gås som låter allt rinna av. Låt ingen komma in till ditt innersta där både sårbarhet och styrka bor, ingen som du inte bjuder in så klart. Lys som den stjärna du är. Jag hejar på dig. Stor kram
Slitit i flera år för att rannsaka vad som jag kunde gjort annorlunda för att förstå varför min och min sambos familj, vänner och vår dotters skola, kompisar och deras föräldrar tog avstånd från oss när vår dotter drabbades av hjärntumör vid 6 års ålder. Ingen inkludering och massa snack bakom vår rygg. Varför? Vi befann oss i chock och det enda vi fick höra och möta var, ”- försök att orka” och så byttes samtalsämnet till annat som prat om ytliga ting. Smärtsamt att bli avvisad under trauma.
Nu när vi tillsammans tagit oss igenom flera års behandling, komplikationer mm så är det innerligt smärtsamt att få möta på och få syn på bakomliggande drivkrafter som styr människan till helt obegripligt och ohumant agerande.
De flesta belästa personer vi träffat inom området psykologin påtalar att okunskap, dålig självkänsla och avundsjuka mm får individer att agera som små barn gör. Egentligen står agerandet /uttrycket för att de ”skriker/gråter” för att fokus inte är på dem. Hör och se mig annars förstör jag för andra då Universum (tror de) kretsar kring mig allena. Väldigt kortfattat uttryckt såklart.
All denna erfarenhet har tvingat på vår ”triangelfamilj” en enorm kunskap på många olika plan …. och fortfarande lär vi oss massor och tyvärr genom omänskliga uttryck och omänskliga handlingar handlingar. Den ökade kunskapen har bl.a. bidragit till att jag inkluderar humanitet, mer reflektion och försöker tala genom mitt hjärta i mitt arbete med människor. Vågar sätt fler gränser, möta kritik med att försöka förstå (jobbar med detta), ställa krav på vad som är viktigt och upprätthålla ett holistiskt tänk i mitt arbete och privatliv.
Diskussion bakom våra ryggar:
– kan som inte släppa allt gammalt och gå vidare?
Motto i triangelfamiljen!
– vi vill ta med oss det viktiga ur denna erfarenhet och fortsätta utvecklas som människor, möta människor med öppenhet , vara vänliga och sprida det vi lärt oss…❤️
Därmed väcker vi en massa känslor hos andra och ibland genererar detta en massa elakheter, exkludering och missunnsamhet pga okunnighet.
Massa kraft till dig❤️
Fina du, kraft tillbaka till dig. Och så fint att ni har varandra och håller ihop. Varm kram
TACK!!!!
Jobbar i männens värld och jag är ensam kvinna. Den är lika missunnsam, elak och skitsnackig som i den kvinnliga. Detta inlägg berättar om hur VI kvinnor matar och göder myten om kvinnlig avundsjuka och bitterhet. Sluta upp med det! Missunnsamhet och avundsjuka finns hos MÄNNISKOR med taskig självkänsla, bara att acceptera. Taskig självkänsla har både män och kvinnor!! De inlägg här ovan tex….beskrivs allt snack bakom ryggar och hur fel alla gjorde eller sa under svåra perioder. Hur kan man veta vad människor säger bakom ens rygg? Kan det möjligen vara så att det är vad man ”tror” människor säger eller tycker? Att människor säger fel saker till en och man tar illa upp eller blir ledsen -säg det då!!!! Telepati är bra, men få människor har egenskapen.
Gunilla