Jag vet inte vad jag tycker om den här reklamfilmen.Det känns som att de skojar om en massa fördomar som andra och vi själva kanske har om människor som är modell större. ”Who says that Plus Size cant” heter kampanjen. Penningtons är ett shoppinghus för Plus Size tjejer och en kompis skickade mig den här filmen. Vad tycker ni? För vem är det som säger att pluse size inte kan yoga, inte har balansen eller vad det nu är?
Jag förstår att många kan tycka det är jobbigt att gå på yoga om man är stor, både i kroppsstorlek som i längd. Jag har under åren som jag bloggat fått många mejl om just det. Flera som berättar att de hellre yogar hemma framför datorn eller tvn, men att de kan sakna det som händer i ett rum fullt med yogisar som andas och yogar i sin takt. I början, eller innan jag fick cancer fick jag också mejl från några som undrade om jag verkligen yogade så mycket som jag gjorde, eftersom jag inte var så där smal som man ska vara när man yogar. Eller snarare så smal man ska vara om man visar upp sig. Hm, det här är svåra grejer.
Jag har skrivit många gånger om att yogan gav mig snällare glasögon när jag tittar på mig själv. Att det händer något när man rör på sig, sträcker och tänjer. Att det inte finns några speglar i rummet och att man mer känner i kroppen hur det känns att yoga. Och att det kickar igång något i en. En sorts jag gillar min kropp precis som den är för att den är så stark, böjlig och fantastisk. Och så är det. Så händer något i jämförelsen med andra. Med bilden som visas upp.
Min blick gentemot mig själv som var snällare förr, har i perioder inte varit så snäll sedan jag mer visade upp mig på bild. Det händer något när man blir mer offentlig och jag måste tyvärr säga att det finns en del i det som jag inte gillar. Det är svårt att hålla ”jag duger inte” borta från tankegångarna. När hela världen verkar handla om att gå ner i vikt, banta och se ut som man är 15, fast man är 52.
Jag är snart 52 år och jag duger. Jag har inte fötts med smalgener. Jag är inte naturligt smal. Jag har aldrig bantat, men alltid hållit igång med någon form av träning. Men ändå, får jag inte den där seniga, muskliga kroppen. Det här är jag och jag gillar mig själv, men jag kan ändå ha de där tråkiga och dömande glasögonen när jag tittar på mig själv. Är inte mina armar för tjocka? Har inte mina ben börjat bli stabbiga? Vad tänker folk när de ser min lymfödemarm? Jag skäms för min ärriga kropp. Avsaknaden av mitt bröst. Och jag blir också så arg på mig själv när jag tänker så. Och då förvandlas det till skamkänslor.
Jag vill inte skämmas. Jag tänker inte skämmas. Jag vill inte vara med i den här hetsen. Och nu när jag skriver det, så tänker jag att det försvinner.
För när man outar skamkänslor så brukar det ofta visa sig att en massa andra går runt och tänker och känner samma.
Jag har gått runt och burit på alldeles för mycket skamkänslor sedan jag var liten.
Jag har varken lust eller tid att lägga på några nya skamkänslor nu när jag är vuxen och visare.
Så det så.
Puts väck.
För länge sedan plåtade vi en tjej med en så kallad perfekt kropp, superfit och fin, men hon vill inte visa magen för hon hade något litet bråck. Helt osynligt för oss. Men något som hon skämdes för.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte. Hur kan hon vara så sträng mot sig själv, när hon är fullständigt outstanding.
Jag har genom åren haft många vänner och bekanta som ständigt bantar. Som ständigt tänker på hur tjocka eller smala de är. Och att det ligger någon sorts värdering i det smala. Att vara smal och vältränad. Det är krav. Ens egna krav och någonstans ett krav som man tror att andra sätter/ställer på en. Och någon sorts skam att inte leva upp till förväntningar.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag tänker att skam är den svåraste nöten att knäcka. Och vilken skamkänsla vi går runt och bär på vet bara vi själva.
Så kanske är det så att vi behöver fler filmer som ruskar om vårt snäva sätt att se på hälsa och träning och utövarna av en träningsform.
Och kanske dags med en sorts motreaktion mot allt det här hälsosamma som jag också är en del av att förmedla. Nu tycker ju inte jag att man ska börja äta ohälsosamt, så det skippar vi. Men ju mer jag tänker på det Lata människor är kloka människor.
För det finns en stress kring det här med att träna. Det kanske är vila vi behöver mer.
Vila från intryck. Vila från dataskärmen. Vila från krav. Vila från träning.
Vila från prestation.
Ja, jag vet inte. Vad tycker ni?
Idag hittar ni mig på Formexmässan i Santani-montern A 25:10. Jag signerar böcker. Anneli som fotograferat alla mina böcker kommer också att vara där. KOM!
Härlig tjej!
Jag ser bara skönhet, en vacker tjej som rör sig hur fint som helst…. I mitt sovrumsfönster har jag mina inspirationsstatyetter, två vackra yogakvinnor. Så här ser en av dem ut. Visst är de inspirerande? Jag älskar mina yogisar. http://www.easternserenity.com/buddha-statue/yoga-fanatics/yoga-fanatic-in-half-shoulderstand-pose-eb552gb12.html
Igår gick jag in i bokhandeln och de skyltade med massor av böcker om raw food, smoothies och hälsosamt liv. Det är väl bra, fast det blev nästan lite tröttsamt. Det kan ju bli lite ytligt på något vis när det känns som om världen håller på att gå under utanför.
Jag tycker som du att det är lite mycket hets kring träning och för lite fokus på själen dvs meditation, yoga, avslappning etc. Fortfarande fokuseras det alltför mycket på utsidan istället för insidan
vi kvinnor/män behöver hjälp att älska oss själva mer och ett sätt för att göra det är att vi vågar ge varandra komplimanger mer. Upplever att vi är såååå dåliga på det.
Kramizar Kia
Håller med dig om att man gillar sin kropp mer när man yogar kontinuerligt. Man accepterar och känner tacksamhet över den. Bra utan speglar. Det är både peppade och ytligt med alla insta yogisar som visar upp sina extrema poses för omvärlden. Vet inte hur jag tycker. Denna kvinna var lugnare och mer i sin yoga än någon som pressar sin kropp till max i en pose för en bild. Det är lugnet, lyckan o friden yogan bör förmedla tycker jag. Det var fint och kom fram i filmen, samt gav energi. I yogan hittas självkänsla och förtroende att älska sin kropp oavsett senighet eller rundhet. Men det tar tid att hitta över den tröskeln. Gym-yoga med speglar förhindrar den utvecklingen kanske? Så mer genuin yoga o self-practice till folket så slipper man bry sig om ett bråck på magen. Vi jobbar för det Karin OCH VILA!♡
Dianne Bondy i filmen är en underbar kvinna som är en av frontfigurerna i Yoga and Body Image Coalition i USA. Jag har kontakt med flera i den föreningen och älskar det jobb de gör för att motverka medias bild av hur en yogini (och yogi) ser ut. Jag hör själv till dem som inte alls stämmer med den bilden; är överviktig och började utbilda mig till yogalärare sent i livet, blir 62 år i maj.
Ibland tänkte jag att det var synd att jag inte började med yoga tidigare, i unga år. Men nej så tänker jag inte längre. Tvärtom så är det så bra att jag började som 54 åring, hur skulle jag annars kunna förstå hur det känns att inte vara vig, inte smal, att inte ens kunna ligga bekvämt i barnets position för att bröst eller mage är i vägen eller för att jag är för stel. Så jag är tacksam för att yogan kom in i mitt liv när den gjorde det. Och jag älskar den här ”motståndsrörelsen” som har startat i USA! Men när jag ser mig omkring här i Sverige så har jag inte sett en enda överviktig yogalärare ens på bild, förutom när jag tittar i spegeln då ; )
Karin jag är så glad at du börjar skriva om det här!