Man vill inte vara en kopia, man vill vara orginalet. Även om orginalet är kantstött. Alla kan skina, alla kan vara en stjärna. Tänk om alla kunde förstå det. Det är ju det som är grejen. Det unika. Man kan önska sig saker. Känna avund. Kanske till och med tycka att det är orättvist, men vem vill vara en kopia.
För ett par dagar sedan fick jag Maria Booxs nyhetsbrev och tänk hon citerade min favoritsutra:
Patanjali kapitel 1 vers 33:
maitrikarunamuditopeksanam
sukhadukhapunyavisayanam
bhavanatacittaprasadanam
“I vårt dagliga liv möter vi människor som är lyckligare än vi själva och människor som är mindre lyckliga. Några skapar beundransvärda saker och andra mest problem. Vad som än brukar vara vår vanliga attityd gentemot dessa människor och deras handlingar, kan vi glädjas med andra som är lyckligare än oss själva och känna medkänsla med de som är olyckliga, uppskatta de som skapar beundransvärda saker och förhålla oss lugna och fokuserade inför andras negativitet kommer vi vila i en sällsam förnöjsamhet.” – Tolkning Maria Boox.
Älskar den här sutran. Och ser fram emot nyårsyoga med Maria Boox Kom med du med !
Jag har råkat ut för en ”stalker”. En som försöker verka som jag. Utan att gå in i någon beskrivning som gör att någon kan tolka ut vem, så försöker jag andas bort min irritation över att någon plankar mig. Andas ut irritation och jag andas in kärlek. Kärlek.
Jag är alltid orginalet av mig. Vill man vara en kopia, varsegod och God jul.
Jag har en tjej därhemma som blir 6 år på måndag, jag jobbar varje dag med att på olika vis få henne att förstå att hon ska inte försöka likna någon annan. Hon är unik, det finns ingen som henne, hur fantastiskt är inte det. Hon är speciell och att det är bra.
Väldigt trist med en stalker, hoppas personen i fråga snart kommer på bättre tankar.
Jag gillar det du skriver och du är inspirerande. Vi behöver fler inspirationskällor!! Inte fler wannabees,,, 😉
Just det, kanske är det samma kvinnliga stalker som jag har haft sedan åtminstone 2009, men egentligen redan 2003 när jag skrev ett brev till Bonniers och ville starta en tidning om personlig utveckling och coaching som jag just börjat jobba med då, efter att ha studerat det men istället blivit förtalad, motarbetad och saboterad utan dess like, utöver att ha gått igenom sorgen efter min mammas bortgång i bröstcancer som ledde mig till helande arbete med mig själv på Hawaii. Jag tror snarare att det är den svenska avundsjukan som är problemet och oviljan att ta en konflikt med en öppen diskussion som är det egentliga problemet. (Man ska ju inte behöva byta förnamn och flytta hela tiden i något slags tystande försök, kanske var den där kallelsen till mammografi på min mammas dödsdag ämnad för henne själv.)
PS. Andas inte ut irritation och sprid det i luften… andas igenom det och transformera det genom förlåtelse process till kärlek.