Hon säger att hon känner sig hemma här. Hon bär kortare klänningar än hon gör hemma. Även fast kroppen börjat korva sig. Hon svettas av värmen men ändå njuter hon av det varma säger hon. Hon älskar den ljumma kvällen och lamporna som hänger i träden. Hon älskar att allt slocknar när solen går ner och att det vaknar upp vid soluppgång.
När hon hittar nåt hon gillar håller hon kvar vid det. Hon är trofast och lojal. Som med yogan fast hennes kroppen då och då sagt nej. Hon fortsätter yoga, fast på sitt sätt. Eller det där kaffedrickandet fast alla säger att det inte är bra. En, två koppar. Hon säger att det behåller hennes kärlek till Italien kvar. Ett varjedagminne. Hon gör som hon vill. Att ha fyllt femtio är att gå in i no bullshit time säger Amelia Adamo.
JA, det är så härligt.
Hon bär alltid en längtan. En längtan efter Italien. En längtan till Indien. Till Mallorca. Till Björkö. Till huset på puckeln, till Döbelnsgatan. Till landet hon fötts i.
Hemma är där de hon älskar finns säger hon. Ändå måste hon följa längtan som ibland tar henne bort.
Vad längtar du efter?