ibland är det svårt att förstå, även fast det är jag själv som gått igenom allt. Letade efter ett mejl i min mejlbox och hittade gamla bilder som jag förmodligen gömt undan. Glömt.
Blev lite ledsen när jag såg dem.
Jag såg ut som ett spöke.
Kändes nästan som att inte ens kameran orkade ta in vad den såg. Som att den inte orkade se mig.
För tre år sedan, i mitten av november. På självaste Diwali, som är en Indiens ljus högtid opererades jag. Det var efter att ha genomgått sex cellgiftsbehandlingar och tre herceptinbehandlingar. Min kropp var fullständigt slut.
Jag var slut. Jag kommer ihåg att jag kände mig som en manet. Jag hade tappat ögonbryn och ögonfransar. Huden var grå. Nästan svampig.
Tre år sedan.
Gång på gång säger de indiska massörerna: Your body is tired, but your mind is not.
Jag vet det. Jag vet det.
Det tar tid att läka. Fortfarande, trots allt jag gör, så är mina inre organ trötta. Nästan utslitna. Jag binder vatten som aldrig förr. Jag har lymfödem i armen. Ibland svullnar det upp, om jag sover dåligt. Om jag är ledsen. Om jag dricker alkohol. När jag stressar. Min arm är som en vädertå. Talar så tydligt om hur vädret i mig är.
Men varje gång jag är här i Indien och just nu när liksom Diwali klingat ut, så känner jag det. Solen, värmen och de sköna baden. Och så klart de snälla massagerna. De ska läka mig.
I januari kommer Yoga – själslig och fysisk detox ut. Omslaget togs i mars i år. Det togs här i Goa och jag hade hennamålat mina händer. Den där målningen satt kvar i flera veckor efter att jag kommit hem.
Indien sätter spår. Så är det. Jag är så glad att jag är här. Vi har det så härligt här på retreatet. Följ mig instagram så får du se vad härligt vi har det. Här hittar du mig
