Ibland belägras huvudet av vad jag varit med om. Det kommer lite när som. Det är egentligen ganska märkligt. Jag kan prata om sjukdomen, om hur saker och ting kändes utan att gråta. Och det blir lite som distans, som att jag står utanför och berättar om något som hänt en nära vän. Så plötsligt hamnar jag på en middag, eller träffar någon som tittar på mig med den där blicken som gör att det inte går att hålla igen. Man hamnar liksom tillbaka i känslan. Man KÄNNER retroaktivt det man en gång känt. Ni vet när man hamnar där igen. Förstår ni?
En del människor har den där förmågan att väcka något i en. Se en. Empati. Det hände i fredags på en middag. Plötsligt vällde tårarna. Och känslan som kommer över mig då är så dubbel.
Jag kan känna fan också nu tar jag plats med mina tårar, med mina känslor.
Eller, tänk att det fortfarande känns så nära. Att det fortfarande känns.
PÅ samma sätt som jag uppmanar tjejer att ta plats, finns en liten fröken i mig som säger åt mig att jag inte ska ta plats. Den senaste tiden har jag sagt åt henne att man får ta plats, att alla kan skina. Men hon kommer fram ibland.
Jag fick så fina rader från Petra, min bcsyster på Mallorca: ”En fin läkare berättade för mig att när man fått cancer så försvinner liksom spärren man har upp till huvudet…i vanliga fall så stoppas tankarna före så dom inte hamnar uppe i hjärnan, nu flyger dom upp direkt och man känner av allt man inte känt tidigare. Det gör ju också att man blir så himla trött emellan varven också.”
De raderna att få dem från en som gjort samma resa. Jag vet inte men det blev som bomull. Det kommer ta tid att läka. Det tar tid att läka. Så är det.
Den här dressen är min favorit. Petra gör de allra finaste, skönaste mellanyogapassenkläder. Här hittar du hennes kläder: SANTANI Websidan www.santanistore.se.
Jag vet att du kommer att älska dem. Den här dressen åker med till Indien. och jag kommer att leva i den där. För när man varit med om det vi varit med om blir man extra känslig. Man vill inte ha saker på sig som spänner. Man vill inte att mjuka kläder ska ha jobbiga sömmar. När Petra, som har en lång och gedigen bakgrund med kläder, sytt upp ett plagg. Testar hon det. Går runt i det. Känner hur det känns. och vet ni det KÄNNS. Man vill liksom inte ta av sig plaggen…
Bildtext: Petra och jag och alla hennes hundar
Allt har sin tid. Läkning tar tid. Så är det.
Det är verkligen vad cancer gör med dig. Frigör känslorna och tar bort pålagda spärrar. Spärrar vi inte har som barn, men som livet lär oss att låsa runt våra känslor. Jag har inte haft cancer, men jag levde med en man som hade. Det är så fascinerande hur allt annat än att få leva blir oviktigt. Du skriver så fint Karin och det berör på djupet! Varje gång någon SER dig och låter dina känslor flöda och ta plats. Varje gång, läker du lite till, millimeter för millimeter. Vilken vacker tisdag vi fått idag! Vårda den! Namaste!
Kramar
/Angelica