Tiden går så fort. På bilden är jag 23 år. Det är Walter Hirsch som tog bilden. Jag längtar inte tillbaka till då. Så mycket inre oro som fanns i mig. Den där gnagande känslan av inte duga. Att inte veta vad man ville. Att inte våga ta steget. Att vara rädd för vad andra skulle tycka och tänka om en. Att vilja bli älskad. och att det tog nästan ett helt liv innan jag själv började älska hela bilden av mig själv (men absolut inte klar med det…). Att liksom sluta bli vald och istället välja. Att älska hela bilden av sig själv handlar ju också om att gilla också de där sidorna som inte är så lätta att gilla. Men att inte låta de ta över. Att känna på bitterheten, men inte låta den styra. Att känna på avund och svartsjuka, men inte bli styrd av det. Alla de där känslorna som kommer och går som moln på himlen, men som kan förpesta. Man ser dem, man tittar på dem, men man går inte in i dem. Man låter dem inte få ta över.
Skitsvårt och alldeles särskilt när livet utmanar en.
Men jag tror att om vi börjar prata om sånt som skaver, gör ont, känns ledsamt. Livet. Så blir det lättare. Lättare att hantera. Och när det blir lättare att hantera, blir det kanske lättare att njuta av stunden. Av det där enkla. Och när man börjar njuta av det enkla, så upptäcker man fler saker att njuta av. Att det är ett sätt att öva på att leva det där livet man vill leva.
Det är så svårt. Jag vet. Jag har så svårt att tänka på något annat är den förestående undersökningen, operationen. Jag har svårt att sova. Vaknar. Har konstiga drömmar. Och då drar man till sig andra saker. Det är som att snällt göder mer glädje och en olycka kommer sällan ensam.
Andas in allt du vill ha mer i ditt liv och på utandning släpp det där du inte vill ha.
Många människor är högst omedvetna om det de låtit ta över i sina liv. Ni vet det där säget ”halvfullt eller halvtomt”.
Idag ska jag ha knipworkshop i Stocksund. Det är så kul att bli inbjuden till olika yogastudios och fortsätta att hålla Knipworkshops. Boken KNip kom ut i januari 2013. Det här är Första gången jag pratar om KNIPboken i TV
Det var också första gången som jag visade mig ”offentligt” utan mössa. Håret hade börjat växa ut. Jag såg ut som en fågelunge. Jag var så nervös. Men samtidigt så glad att de lät mig komma till studion och prata om min knipbok. Som att få tillbaka makten.