Karin = katarsis

I dag är det min namnsdag. Idag är
det alla Karinor i Sveriges namnsdag. Grattis till er alla. Inte för att vi
brukar fira namnsdagar i min familj, men ändå idag tänkte jag skriva om mitt
namn. När jag var liten tyckte jag mitt namn var så tråkigt. 

De som känner mig längst vet att
jag lyssnar på smeknamnet Kajsa. Släktingar, ja alla kallade mig och några gör
det faktiskt fortfarande för just Kajsa. Jag tyckte om det namnet, tills någon
i skolan kom på vad det rimmade på. Kajsa Bajsa. Vem vill heta det? Vem vill
bli förknippas med bajs när man är sju-åtta år. Så jag såg snabbt till att jag
inte kallades det i skolan. 

Lite senare, när man var typ
tio-elva-tolv år, ville jag ha ett ballare smeknamn. Karin lät dötrist. Man
ville ha ett namn som var mer ”farligt”, mer tufft.

Kicki. Cissi. Lollo. 

Det gick ju inte att skriva
Karin snyggt. Gud vad jag försökte. Men det blev aldrig så där bra som andras
namn kunde bli och man kunde inte heller skämta till det som man kunde med till
exempel Lotta = L8. Hur tufft var inte det.

 

När jag var tolv bytte jag
skola. Jag började i Eiraskolan på Kungsholmen. Här såg jag min chans. Jag
kunde byta namn. Tänkte att Kim var väl bra. Det blev snyggt när man skrev det.
Det var kort. Det funkade utomlands. Det lät både snällt och tufft på samma
gång och det var inte helt vanligt, eller?

Men jag hade otur, dels hette
redan en tjej i klassen Kim (som var både tuff och snäll) och sedan visade det
sig att hon som skulle bli en av mina bästa vänner, Tintin. Ja, hennes mamma
hette Kim. Så det gick ju inte. Så då blev det att hålla kvar vid det tråkiga
namnet. Idag har jag vant mig. Karin kommer från Namnet Katarina och betyder
ren – kysk.

Jag tänker Katarsis. Och ibland
tänker jag att ens namn ändå har någon sorts betydelse. Som en affirmation. Jag
är Karin = jag är ren. jag är kysk. Jag genomgår en ständig katarsis…
Dessutom går jag på hypnosterapi. Ja, vad ska man säga. Man kanske inte kommer
längre än sitt namn.

31 december 2005 fanns det
totalt 170 229 personer i Sverige med namnet, varav 84 290 med det som
tilltalsnamn.

I fredags var det fullmåne. Å,
en sån stark en. En halvtids fullmåne, för nu är det halvtid på det här året
2015. För exakt hundra år sedan föddes K
Pattabhi Jois. Grundaren av Ashtangayoga, den yogaform jag utövar
och älskar. Hurra för honom. Hurra för att Guruji, som vi kallar honom, kom på
ashtangayoga. Detta smarta, fantastiska yogasystem, som jag är så glad att jag
aldrig ifrågasatt, aldrig vikt ifrån trots att kroppen inte alltid kunnat eller
kan göra de svåraste ställningarna. Jag har aldrig tvivlat på ashtangayogan. Jag
har tvivlat på ashtangayogalärare, men aldrig på yogaformen… Varje dag
sjunger vi ashtangis vårt mantra, där vi bland annat önskar att varje människa
får leva i hundra år. Guruji fick inte det. Han blev 91. Jag hoppas jag blir
100. I så fall har jag precis börjat på mitt resterande halva liv. Om en vecka
blir jag 51.

 

plötsligt var han där den vackre
rådjursbocken. Med långsamma steg gick han över vägen och in på vår tomt. För
att försvinna upp på vårt berg. Långsamt och med en riktning gick han. Som om han
ägde sin väg och som om han gått den där vägen många gånger. Jag gillar tecken. Jag samlar tecken för att livet blir mer spännande. Rådjuret står för
pånyttfödelse, och kärlek som någon skrev till mig när jag lagt ut bilden på
instagram. Jag gillar det. Jag tänker att snart föds jag på nytt. 

Every time you are tempted to
react in the same old way, ask if you want to be a prisoner of the past or a
pioneer of the future.
Chopra