Igår morse gick jag upp tidigt och tog sexbussen in till stan från landet.
Vet inte varför alla avsked blir svårare för varje dag som går. Det är vad som
hänt efter sjukdomen. Jag har svårt med förflyttningar. Förr gjorde jag det
lätt, förflyttade mig. Jag gillade rastlösheten. Den drev mig framåt. Rann
liksom fort i mina ådror. Pulserade fort.
Nu knorrar kroppen. Strejkar. Stretar emot. Även fast jag ser fram emot dit
jag är på väg. Känner ni igen? Är det kanske också för att jag åldras, att med
åren kommer långsamheten?
Det mest provocerande i dagens samhälle måste ju vara att inte träna och
liksom stå för det. Då menar jag inte att en smal människa säger; Jag tränar
inte och jag äter vad jag vill. Det är liksom en annan sak och det kan vara nog
så provocerande för oss som lätt går upp i vikt. Men kul för dem. Men att inte
hänga på den här träningstrenden, kanske är det som att svära i kyrkan.
Att stå emot den utseendehets som finns. Hur viktigt det är att lära sig
lyssna på kroppen och höra efter vad den vill och behöver. Att inte tappa den
kontakten med sin kropp för att spegelbilden säger något annat.
Ibland tänker jag att allt har sin tid.
Jag märker på mig själv. Jag är en kvinna i klimakteriet. Allt i kroppen har
ändrats. Dels chockändrats på grund av cancerbehandlingarna, men framförallt
har det ändrats för att jag åldras.
Jag tål inte stress längre. Jag behöver vila mycket mer. Det fanns en tid
när jag kunde festa en hel natt, sova ett par timmar och gå upp och jobba. Jag
fattar inte hur det gick till. Men det gick.
Nu behöver huvudet lugn och ro. Allt är långsamt. Jag är långsammare. Dags
att vänja sig. och njuta av det och inte dras med i snurret. Det är min
utmaning, helt klart. Att våga säga nej. Att ett möte om dagen räcker. Att jag
behöver mina stunder i soffan, i trappan på landet, på promenaden ner till
hemliga stranden. Att om jag joggar inte behöver springa lika fort som jag
gjorde när jag var ung och tävlade för Turebergs IF. Att nu är en annan tid.
Ett annat steg.
På bussen från landet läste jag Hjärnkoll
på smärta och värk.
Vilken intressant bok, och kanske inte bara för oss som går runt och har
värk. Att bita ihop och lida i det tysta har alltid varit en dygd särskilt för
kvinnor. Det skulle dröja hundra år efter Krimkriget innan barnafödande kvinnor
fick del av den smärtlindring som de medicinska framstegen fört med sig läser
jag i boken.
Vet du vad förkortningen SVBK står för? Jo det var läkarnas förkortning som
de skrev in i kvinnors sjukjournaler när de kom till läkarna med sin värk. Så
inihelskotta förnedrande att inte bli tagen på allvar när man har ont, men
förkortningen betydde Sveda, värk och bränn-kärringar. Visst, det ordet
bannlystes, men det är inte så länge sedan, så säkert flera av de läkare som
använde den förkortningen finns säkert kvar. Är fortfarande verksamma som
läkare. Hur har deras inställning förändrats tänker jag?
För vården är fortfarande inte jämlik eller rättvis, finns fortfarande så
mycket att göra.
Vet att många skämtar över hur vi kvinnor lägger tusentals
kronor på att må bra. Att vi går till dyra hormondoktorer för att slippa må dåligt. Men vad är alternativen?
Igår
fick jag äntligen träffa Mia Lundin. Denna viktiga kvinna som skrivit bibeln
för oss kvinnor Kaos
i kvinnohjärnan.
Jag hade kontakt med henne när jag blev sjuk och hon har hjälpt mig. Nu ska
hon få hjälpa mig med mina klimakteriebesvär. För ingen kvinna ska behöva må
dåligt. Kvinnors problem ska tas på allvar. Amen på det. Varför finns inget
hormoncenter för kvinnor? Med experter på bioidentiska hormoner så att vi kan
få hjälp mot våra hormonsvängningar, allt från Pms till klimakteriet. Så många
unga tjejer och äldre kvinnor som mår dåligt. För varför ska vi behöva må
dåligt. Ta oss på allvar, ni får ju härligare kvinnor då. Det kan ju bara bli
en win-win-situation.
Jag blir berörd av dina inlägg så mkt kloka ord. Önskar dig allt gott! Kram Britt-Marie
Har också svårt med stress numera. Och det kom rätt tidigt. En kombination av prestationsångest och sjukdom gjorde att jag hamnade där redan innan 30. Och det känns så trist att samhället vi lever i bara premierar en sorts människor, de snabba, energiska. Ett samhälle som inte fattar att olika bara är olika och inte sämre.
Köpte tidning Hälsa för att få din hormonyoga DVD. Men vilken dålig info om hormoner!
En professor i gynekologi som ljuger, det finns visst forskning om bioidentiska progesteroners positiva verkan.
Är hon betald av nått läkemedelsföretsg?
Välj en annan tidning att samarbeta med.
Nej Karin, deras (de läkare som använde OCH fortfarande använder SVBK) inställning har inte förändrats nämnvärt och de finns fortfarande där ute, sorgligt nog. Ofta använder de den benämningen för tex. Fibromyalgipatienter, el för sådana som mig, med kronisk nacksmärta pga av olika div.skador. Jag har personligen träffat en manlig kirurg och överläkare som sa till mig att, (citerar rakt av) "fy fan, jag tror inte på sådan skit, såsom Whiplash, Fibromyalgi mm" det är bara ett patient påfund och existerar inte" Snacka om att man blir kränkt. Där sitter man förtvivlad av smärta och försöker hitta någon sorts hjälp el ngt som åtminstone kan lindra lite, så för man sådant kastat i ansiktet av ngn som faktiskt svurit ed på att, om inte bota, så lindra iaf..Skall bli spännande att läsa vad du får med dig ang. hormonerna och klimakteriebesvären och vad man kan påverka själv./L
Även jag blir berörd av ditt inlägg. Jag har endometrios och är chockad över hur lite hjälp man får från sjukvården. Och då är det ändå oerhört mycket bättre idag än för 10 år sedan. Men utöver operation och p-piller eller hormonspiral (med massor av biverkningar) så finns det inte mycket hjälp att få. Och några kostråd får man överhuvudtaget inte, trots att många endometriospatienter blir mycket bättre av att utesluta tex gluten (som man vet triggar inflammationer, och endometrios är ju en inflammatorisk sjukdom).
Det skall bli väldigt spännande att följa hur det går med Mia L – snälla håll oss uppdaterade! Kram från Charlotte
Ja det är hemsk hur en kan bli bemött av vården. Jag är en sådan sk SVBK, 28 år gammal med fibromyalgi, min vårdcentralläkare trodde inte på sådana "slaskhinks"diagnoser, han trodde det hade med att göra att jag vara rädd för vuxenlivet och sa att det inte ar något fel på mig då blodproverna han tagit såg bra ut. Ja tydligen är det inget fel på en 28 åring som inte ens har ork att träffa vänner, knappt klarar av att göra ett ärende in till stan vartefter hen behöver sova x antal timmar, med ständig kropps och huvudvärk och en sådan trötthet så att det känns som om jag alltid bara sovit i ett par timmar trotts en hel natts god sömn. Först när jag, efter flera år med flertalet besök på vårdcentralen, fick remiss till en smärtläkare nu i våras så fick jag diagnosen fibromyalgi.