sätter man på bordet.
Det vill säga sig själv.
Allt måste börja där.
Den här bilden togs i samband med min förra bok. Anneli kom ut till mig en söndag när jag var på Vidarkliniken. Jag hade varit där i mer än två veckor. Jag var utvilad. Lugn. Precis så där som man kan känna sig efter två veckors semester. För det tar tid att hitta den där ron i sig själv. Och sällan ger man sig själv tiden att hitta det. Lugnet. Man snurrar runt, har en massa järn i elden. Ofta startklar, liksom redo. Men ibland måste man koppla ur och koppla bort. I alla fall funkar jag så.
Vi är på landet. Här händer inte mycket. Och det är precis som det ska. För man behöver just det.
Det är meningen att jag ska göra det sista på boken som kommer i januari 2016, men just nu går det långsamt. Väldigt långsamt. Jag redigerar lite. Jag vilar. Jag redigerar lite. Jag vilar. Precis så. Långsamt.
Hoppas ni har långsamma steg nånstans.
Så där långsamma att ni hinner reflektera över er själva. Navelskåda lite.
För allt börjar i oss själva.
Jag får många frågor om var jag instruerar i yoga. Var jag ska ha nästa retreat. Och i september har du möjlighet att yoga med mig på den vackraste av öar.
Och för att förlänga den här känslan av lugn. Av värme. Av yoga. Följ med mig till Mallorca, här kan du läsa mer och anmäla dig Yoga med Karin i September på mallorca Jag kommer att ha två tredagarskurser hos Petra på Santani. Det blir magiskt. Ser så fram emot att ha klass. Jag älskar yoga. Jag älskar att lära ut yoga. Att väska yogaintresset. Jag älskar Mallorca. Kan det bli bättre?
Fram till dess skriver jag i sakta takt, lägger sista handen på den yogabok som kommer ut på Semic nästa år.
För vad hade jag gjort utan yogan i mitt liv? Ingen aning.
Det bästa vi har, har vi fått. Vi förtjänar ingenting. När vi lär känna oss själva, får vi känna vårt tomma jagande efter pengar, makt, ära. Det är smärtsamt att blicka inåt. Men det hjälper oss att komma från bordet, ner på golvet, i dammet, där vi hör hemma. Som damm, kan vi växa till det som vår skapare önskar.