I Sverige är suicid den vanligaste dödsorsaken för män i
åldersgruppen 15-44 år och det går 2,7 manliga suicid på varje
kvinnligt. Självmordsförsök är däremot vanligare bland kvinnor än bland
män.
Självmordsförsök är cirka tio gånger vanligare än fullbordade
självmord. Antalet som har självmordstankar är ännu vanligare. För varje
fullbordat självmord kan man räkna med att det är tio gånger så många
självmordsförsök och hundra gånger så många personer som har
självmordstankar.
Det sker alltså ungefär 15 000 självmordsförsök i landet varje år. Av
dessa personer är det ungefär hälften som söker hjälp. Den vanligaste
orsaken till att man inte söker hjälp är skamkänslor.
Det uppskattas att 3-10 procent av den vuxna befolkningen gjort minst ett suicidförsök under sin livstid.
Det här kan man läsa på den här sidan
Det är så hemska siffror. Det är så ledsamt att så många mår så dåligt och att det inte upptäcks i tid. Eller att de kanske inte vet var de ska vända sig. Vi måste verkligen göra klimatet lättare så att vi vågar och kan prata om hur vi mår. Inte alltid upprätthålla en tjusig och jag-mår-så-bra fasad. Vi måste prata om det som skaver, gör ont. Vi som vågar måste göra det för att göra det lättare för de som inte orkar, inte klarar ta den platsen. Vi har inte råd att förlora flera människor.
Förra sommaren drabbades Magdalena Graaf av en stor sorg. Hennes äldsta son tog livet av sig. Det är så fruktansvärt sorgligt och jag har följt Magdalenas kamp på håll. Tänkt att hon är modig och stark, som vågar visa sin sorg, sin ledsenhet och förtvivlan. I morse när jag vaknade läste jag om att hon lät hålla en födelsedagsfest på den dag som han skulle blivit 20 år. Läs vad fint Isak 20 år
Det var så otroligt fint gjort tycker jag, som att bli med vän med sin sorg. Sorgen kan man ju kanske aldrig bli av med, men man kan ta tillbaka de goda minnena, inte låta de skuggas av skuldkänslor, eller vilka känslor som kanske finns där när en familj drabbas av en sån stor förlust. Kanske blir det här en tradition i deras familj. Jag hoppas det.
För två år sen ville min dotter inte leva. Om en och en halv månad fyller hon 20. Och mår bättre, skrattar, har planer. Inte helt frisk, jag vet inte om man nånsin blir av med det där mörkret som bott i en, men det får iallafall inte ta upp all plats längre. Och jag kan själv andas lite lättare igen.
Visste inte om Magdalena Graafs son. Läste om 20-årskalaset och grät. Det kunde varit jag som höll ett sånt kalas. Tack gode gud att jag slapp.
Ja, vi måste börja prata om detta. Om depressioner, om livsleda, om dödsönskan. Vi måste våga, vi måste ge utrymme för det – i skolan, i det offentliga samtalet, i arbetslivet. Det måste finnas plats för ledsenhet och mörker också, och vi som står bredvid måste få stöd och hjälp att stötta, verktyg att hantera sjukdomen och sorgen när inget stöd räckte till. Ingen ska behöva skämmas för att hen blivit sjuk, oavsett om det är fysisk eller mental sjukdom.
Ja, ett så tungt men viktigt ämne att våga prata om och sprida kunskap om hur vi förebygga att det sker. Sök på Aktion Livräddning, en bra utbildningsinsats som pågår! Fick chansen att gå på den via mitt arbete��
Pingback: Aktion Livräddning – GOUSE