jag tror på dig

Tack alla ni som tycker att jag ska driva frågor. Strida politiskt. Ni tipsar om viktiga ämnen som ni tycker att jag ska ta tag i. Tack för att ni tror på min potential.
Men vid det här laget vet jag att jag inte kan ta alla strider.
Att det får räcka med de jag gör.
Jag är gärna en inspirationskälla. En kick i baken.
Men jag är inte mer än människa.
Jag har precis kommit tillbaka från en sjukdom. Jag har sviter efter alla cancerbehandlingar. Kostsamma sådana.
Jag jobbar hårt både yrkesmässigt och för att komma tillbaka med min hälsa.
Jag får hundratals mejl som jag ofta svarar på. Vet inte riktigt vad jag ska göra med alla historier jag fått berättat för mig. En del gör mig alldeles ledsen för hur många har det och hur många mår.
Utrymmet att få ”prata av” sig verkar vara så stort.
Varför är det det?
Jag har inte alla svaren.
Jag är min egen chef. Jag har ingen månadslön eller betald semester. Jag hittar på mina egna jobb.  Man blir inte rik på att vara jag.
En duktig flicka som vill vara en schysst kompis som svarar på alla mejl.

Jag vill inte vara en guru. Jag vill inte bli satt på piedestal.
Jag är inte perfekt.
Jag gör hundratals fel. Säger fel saker. Är alldeles för känslosam. Lär mig att säga nej, att säga ja är jag alldeles för bra på. Jag möts av avundsjuka och baktal. Jag skakar av mig och tänker fortsätt brinn Karin. Fortsätt brinn. Ingen kan tysta dig. Ingen kan ta bort dina tankar och det som är du.
Jag håller i mig och drar min närmsta krets nära mig. Jag säger att ni inte ska ge bort er makt. Att ni är experter på er. Så ge inte bort er makt till mig. Jag tror på den inneboende kraften i varje människa. men jag kan inte lösa alla problem.

Så därför ger jag tillbaka stafettpinnen. Alla ni som tipsar mig om saker som just jag ska driva. Driv dem ni. Ni läkare som känner er påhoppade av mig. Att jag är för elak mot hela ert skrå. Varför tar ni åt er, om ni vet att ni gör ett bra jobb?
Jag har träffat fantastiska läkare, fantastisk vårdpersonal. Men jag har också träffat dumskallar. Läkare som inte lyssnat på mig. Som klappat mig på huvudet, som inte behandlat mig med respekt. Jag tar nämligen för givet att jag ska bli behandlad med respekt. Precis som jag förväntar mig att min mamma, pappa, hela min familj och alla mina vänner ska bli behandlade med respekt när de kommer till vården och vill ha svar på frågor om varför de/vi mår som vi gör.
Jag brukar uppmana att man ska ta med en vän till doktorn om man vet att man inte vågar ställa obekväma frågor eller är rädd för att bli för känslosam, eller vad det skulle vara.
Men jag förväntar mig att alla patienter ska bli behandlade med respekt.
Empati kallas det.
Tar inte längre tid än något annat, egentligen.
Därför uppmanar jag er alla.
Är du läkare. Gå med i facket och driv frågor där.
Mitt fack är författarförbundet. Jag använder pennan, eller tangenterna som mitt sätt att uppmana och uppmuntra folk. Men jag vet inte hur det funkar att vara läkare, eller hur ni måste jobba. Den kampen måste ni ta. Den är ni bäst på. Tänker på Läkare för en framtid stöd dem

Jag driver frågor utifrån det jag kan och där jag varit, nämligen som patient.