Jag har gått i terapi så väldans mycket i mitt liv. Jag vet att jag säger att yogan är ett redskap för att må bra, eller bättre. Men terapi det är också min livlina. Så mycket jag förstått om mig själv när jag vänt på de där stenarna. Städat i min inre garderob. I vissa fall har jag kanske blivit bättre, men det mest övergripande med terapin har nog varit att försonas med sig själv. Acceptera den man är.
Men också att se saker på ett annat sätt.
Jag är så tacksam för min terapeut Kia Mårtenson Blom. Hon har lotsat mig i många år. Jag har gått i två omgångar hos henne. Först var det pratterapi i ett par-tre år.
Sedan kom jag tillbaka när livet var svårt.
Ett halvår innan jag blev sjuk ändrade vi formen på terapin och det blev musik/konstterapi. Och för mig, som är bra på att prata om mina känslor. Kanske ibland lite för bra, var det ett nytt grepp som tilltalar mig. Det är nästan som att man blir hypnotiserad av musiken. Det kommer upp bilder i huvudet, som jag sedan målar.
När jag tittar på bilderna jag målade innan jag fick min bröstcancerdiagnos, så ser jag. Jag visste redan då. Jag har målat bilder där kroppen är uppdelad på två halvor. Där min högra sida inte mår bra. Jag är helt fascinerad av vad vi går runt och bär på, vetskap inom oss som vi inte riktigt lyssnar på, men som är minst lika viktig fakta som det vi värderar, om ni förstår vad jag menar.
När jag var första gången på Vidarkliniken fick jag också bildterapi som en del av min rehabilitering. Det var helt underbart. Jag målade för glatta livet i tre veckor.
Kanske får bli en utställning.
Men så i förra veckan.
Kom olika saker upp som jag försökte måla. Bilden i huvudet ser ju såklart annorlunda ut, det är andra färger som jag inte hittade i kritlådan. Men jag såg sammanhanget. Jag såg vad jag försökte säga mig själv. Och jag kände bara. Jag är klar för NU. Vilket jag också sa. Och så känns det. Det kommer att komma tider, för att livet är så, där jag kanske behöver hjälp och stöd. Men nu står jag stadig själv för:
Men också att se saker på ett annat sätt.
Jag är så tacksam för min terapeut Kia Mårtenson Blom. Hon har lotsat mig i många år. Jag har gått i två omgångar hos henne. Först var det pratterapi i ett par-tre år.
Sedan kom jag tillbaka när livet var svårt.
Ett halvår innan jag blev sjuk ändrade vi formen på terapin och det blev musik/konstterapi. Och för mig, som är bra på att prata om mina känslor. Kanske ibland lite för bra, var det ett nytt grepp som tilltalar mig. Det är nästan som att man blir hypnotiserad av musiken. Det kommer upp bilder i huvudet, som jag sedan målar.
När jag tittar på bilderna jag målade innan jag fick min bröstcancerdiagnos, så ser jag. Jag visste redan då. Jag har målat bilder där kroppen är uppdelad på två halvor. Där min högra sida inte mår bra. Jag är helt fascinerad av vad vi går runt och bär på, vetskap inom oss som vi inte riktigt lyssnar på, men som är minst lika viktig fakta som det vi värderar, om ni förstår vad jag menar.
När jag var första gången på Vidarkliniken fick jag också bildterapi som en del av min rehabilitering. Det var helt underbart. Jag målade för glatta livet i tre veckor.
Kanske får bli en utställning.
Men så i förra veckan.
Kom olika saker upp som jag försökte måla. Bilden i huvudet ser ju såklart annorlunda ut, det är andra färger som jag inte hittade i kritlådan. Men jag såg sammanhanget. Jag såg vad jag försökte säga mig själv. Och jag kände bara. Jag är klar för NU. Vilket jag också sa. Och så känns det. Det kommer att komma tider, för att livet är så, där jag kanske behöver hjälp och stöd. Men nu står jag stadig själv för:
Jag är inomhus, fast det är utomhus
Jag är hemma
Jag vet inte, men jag tyckte det var så fint. Jag sitter där och vilar på den oändliga trappan. Jag är hemma