golden life

Jag trodde inte jag skulle krisa vid att fylla femtio. Trodde att jag liksom avverkat det här med kris i mitt liv och framförallt med den där sjukdomen som börjar med C. Men så var det inte, så är det inte. Tänk att en siffra kan vara så laddad. Det är ju bara en siffra.

Men jag tror att det ligger så mycket annat i det. Som att jag blir äldre. Kroppens förändring. Att jag vandrat in i den visa kvinnans liv, alltså klivit in med stormsteg i klimakteriet med allt vad det innebär. Men framförallt att nu har jag kommit till det här vägskälet. Vad vill jag? Var det det här jag drömde om och tänkte när jag var ung? Vad drömmer jag om idag? Jag har i stort sett levt livet som om det inte finns någon morgondag. Kan ju låta härligt, kanske, men i mitt fall har det nog varit en sorts tro på att livet är långt. Alltid haft en bild av mig själv som en rivig pensionär. En stark en, en äventyrarpensionär. Alltid längtat efter att bli pensionär, för någonstans känns det som att då minsann, då får man leva lite som man vill. Göra vad man vill. Men man behöver inte vänta till man blir pensionär, dags att lyssna lite till den inre rösten. Den som inte är färgat av oro och rädsla, utan den där klara, rena. Liksom hjärtats röst.

I våras gick jag några gånger på AAA-kliniken. En gång gick jag dit och bröt ihop, grinade så för att jag hade så ont i min axel, ni vet högerarmen där de opererat mig och tagit några lymfkörtlar i armhålan. Det är en sån pina att ha den där molande värken. Man går och lägger sig och har ont, man gnyr i sömnen av att man har ont, vaknar mitt i natten av att man har ont och går upp för att man har den där värken. Hatar det. Blir sur och grinig. Ledsen och orolig, allt på en och samma gång. Att hela tiden ha ont tär på en.
Ni kommer kanske ihåg att jag fick lukta på någon fantastisk olja och en stor del av värken försvann. Bara så där. LarsOlof satte också nålar i ryggen och jag gick därifrån lätt. Att mycket av värken i armen handlar om min egen inre oro, och att den placeras där i skuldran och armen. Jag skapar mitt eget dåligmående. Blä.
Och orden LarsOlof sa, hans uppmaning den finns kvar; ”Karin, ta livet lättare. Var lite som han som dansar fram på den västindiska stranden med musik i hörlurar.Ta livet som en klackspark. ”
Jag har tänkt så mycket på de där orden. Jag försöker, men jag har så lätt att hamna i tankeland. Där jag oroar mig, skapar egna mardrömmar. Jag är en person som har lätt att oroa mig. Jag tänker sluta med det, jag vill ta livet lite mer som det kommer. Så det så. Det kan vara mitt motto inför att passera halvlek, ja för nog har jag tänkt leva i hundra år. Varje dag sjunger jag det mantrat efter yogan; ”Låt varje människa leva hundra friska år.”

Jag ska bli mer så här. Skratta och larva mig. Här står jag på min kompis Cissis fantastiska terass. Solen skiner. Jag har hennes slinkiga kimono på mig. Vinden i håret är varm. Vi har bara det här livet låt oss göra nåt bra av det. En dag i taget och njuta. Måste påminna mig om det, inte låta rädsla styra. Jag vill skratta, flamsa och tramsa mer, mycket mer. Så sugen på den här boken The golden year av Hannah Widell och Amanda Schulman. Jag hörde de prata på tv, så härligt att vara så tajt med sin syster, liksom också uppbackad av sin syster. Känns som att de har en massa härliga och kloka sätt att se på livet, maximera livet. Ska klicka hem den nu. The golden year. Jag som alltid älskat guld, lejon brukar göra det 😉 Jag ska låta mitt golden life börja nu, NU!

Nu ska jag börja sätta guldkant på tillvaron. Jag ska börja idag. Det här ska bli en njutardag, första njutardagen på ett liv i njut. Ett riktigt njutarliv.