Igår var huset fullt härute. Vi har spelat in en film som jag är så glad till slut blev verklighet. Ett samarbete med M-magasin och Bro, Bröstcancerföreningen. Vi var världens bästa team och trots att vi jobbade från klockan 8 – 20, konstant. Bara korta, korta raster för lunch och middag, så hade vi en fin och varm stämning i gruppen. Kanske för att ämnet ändå är så viktigt. Kanske också för att vi alla kände att det vi gjorde är viktigt och jag hoppas så att det hamnar fint. Tas emot bra.
Jag älskar att jobba i produktioner.När alla jobbar mot samma mål och vill knyta ihop säcken, göra något bra och samtidigt ha kul under tiden. Behöver allt snällt just nu. Värme.
I ett par dagar har jag umgåtts och jobbat med en tjej, som berättade om sin fina syster, som också var hennes bästa vän. En ung mamma som fick bröstcancer, gick igenom alla behandlingar och som fick klartecknet, du är frisk. Glädjen i det. Känslan av att livet kan fortsätta och att man får vara med. Liksom det man vill. Det man vill höra, ordet frisk som jag tror är det vackraste ord jag vet. Tänk vad saker och ting kan förändras. Förut var det ett annat ord som var vackrast, det jag ville höra, nu är det bara frisk jag vill vara.
Nästan det enda som finns i mitt huvud. Men den här unga mamman, som också gick igenom samma behandlingar som jag med bland annat herceptin, fick också problem med sitt hjärta. Ett hjärta som inte slog bra. Som inte riktigt orkade längre. Andnöd. Och hennes panik i det. Bara ett par månader efter att man sagt att ”Allt ser bra ut” åkte hon in akut till sjukhuset, hamnade i respirator och vaknade aldrig mer. Hon fick aldrig reda på att cancern spridit sig, men kroppen orkade inte mer.
En syster och bror förlorade en syster. En liten pojke förlorade sin mamma. En man förlorade sin kvinna. Två föräldrar förlorade sin dotter. Så sorgligt. Så smärtsamt sorgligt.
Vad jag hatar den här sjukdomen som skövlar liv.
Se den här filmen
För precis så här känns det och man orkar inte, vill inte, pallar inte, vill inte TJATA om det mer, men precis så här är det.
Går och väntar på att få komma till sjukhuset för gynundersökning, andra gången. Första gången jag sökte för att jag fick en blödning efter tvår års uppehåll, har kommit i klimateriet. Det gick fort att få en tid men under undersökningen så ville de ta ett prov i livmodern och jag fick panik, därför ska jag dit igen. Oron för cancer känns. Har tänkt igenom allt redan,. Hur jag ska berätta för mina barn, hur livet blir med alla behandlingar. Klarar min kropp av det? Har även en leversjukdom, så rädslan är stor om jag klarar av all tuff behandling.
Detta är tankar jag har innan jag vet svaret och innan jag gjort undersökningen. Kanske oroar mig helt i onödan.
Åh vad du är bra som för ut budskapet! Så vacker text att jag håller andan när jag läser. En dag hoppas jag också kunna förpacka min cancer och gör ngt fint. Tack.
Jag orkar inte se sådana filmer, orkar bara inte ta till mig det, det är så jobbigt. …
Kram