Varje gång jag är här på landet så tänker jag att jag vill vara kvar. Stanna längre. Att det finns något helande i att vara här. Det lyser i våra fönster. Det är julstjärnor och elektriska julstakar som jag hittat på loppis. Det är så mörkt utanför att det nästan känns som att stå framför en vägg när man går ut på trappen för att kvällsrasta Pino. Man måste ha ficklampa för att våga sig på några steg. Pino däremot kastar sig ut. Skäller på mörkret. Liksom anfall är bästa försvar.
Det är dan före julafton. Vi är på landet. Hela lilla familjen. Våra barn. Och svärson.
Vi hade lilla julafton igår.
Vi drar ut på julen.
Kanske egentligen inte på julen, men det som julen står för. Att umgås.
Jag är en sån som får oro i hela kroppen inför jul, midsommar, nyår och födelsedagar. Det lilla i mig som blivit skadat. Hon som oroar sig för att inte bli firad. Eller för att katastrofen ska komma eller att den lurar bakom knuten.
Man kan välja det positiva spåret. Jag vet. Att nu är nu. Att det som varit, just precis varit. Att förlåta. Att gå vidare. Att inte bygga oförrätter på hög, så att det blir en mur av bitterhet inuti en och runtomkring sig. Att försonas med det som är en själv.
Inte alldeles enkelt. Men som att duscha sig själv ren.
Tvätta bort.
Städa.
Imorgon fortsätter vi med julen. Med mina föräldrar och bror. Med Rays syster och systerdotter. Umgås får vara ledordet.
Tänker på hur många man känner. Hur många bekanta man har i sitt liv. Men att de som är nära blir färre och färre. Och att det var en vetskap, som var viktig. Som jag lärde mig när jag blev sjuk. Vilka finns där när du faller?
Inte för att lägga skuld på någon. Men för att också lära mig att jag ska lägga min energi på rätt saker, på rätt personer.
Vad vill jag är en viktig fråga att ställa sig.
Att säga ja, men också nej.
Vi kommer alla att krackelera någon gång. Gå sönder. Tappa styrfart. Inte vara så hippa, balla, rätt. Inte så framgångsrika. Att livet är medgång och fall. upp och ned.
Vi kommer alla hamna där. Det spelar liksom ingen roll om vi köper de rätta jeansen.
Det är dan före julafton. Vi är på landet. Hela lilla familjen. Våra barn. Och svärson.
Vi hade lilla julafton igår.
Vi drar ut på julen.
Kanske egentligen inte på julen, men det som julen står för. Att umgås.
Jag är en sån som får oro i hela kroppen inför jul, midsommar, nyår och födelsedagar. Det lilla i mig som blivit skadat. Hon som oroar sig för att inte bli firad. Eller för att katastrofen ska komma eller att den lurar bakom knuten.
Man kan välja det positiva spåret. Jag vet. Att nu är nu. Att det som varit, just precis varit. Att förlåta. Att gå vidare. Att inte bygga oförrätter på hög, så att det blir en mur av bitterhet inuti en och runtomkring sig. Att försonas med det som är en själv.
Inte alldeles enkelt. Men som att duscha sig själv ren.
Tvätta bort.
Städa.
Imorgon fortsätter vi med julen. Med mina föräldrar och bror. Med Rays syster och systerdotter. Umgås får vara ledordet.
Tänker på hur många man känner. Hur många bekanta man har i sitt liv. Men att de som är nära blir färre och färre. Och att det var en vetskap, som var viktig. Som jag lärde mig när jag blev sjuk. Vilka finns där när du faller?
Inte för att lägga skuld på någon. Men för att också lära mig att jag ska lägga min energi på rätt saker, på rätt personer.
Vad vill jag är en viktig fråga att ställa sig.
Att säga ja, men också nej.
Vi kommer alla att krackelera någon gång. Gå sönder. Tappa styrfart. Inte vara så hippa, balla, rätt. Inte så framgångsrika. Att livet är medgång och fall. upp och ned.
Vi kommer alla hamna där. Det spelar liksom ingen roll om vi köper de rätta jeansen.
Det är hur vi reser oss tänker jag. Att vi orkar gång på gång.
I morgon är det julafton. Tänk vad dagarna går fort. Bara det är en vetskap.