Jag fick akupunktur och bindvävsmassage igår och fick så ont i armen att jag sov oroligt hela natten. Armen domnar. Idag efter behandlingen kändes det lite bättre. Men jag blev också lite ledsen, för det är tufft att hela tiden hålla modet uppe, att vilja bli bättre, att kämpa så som jag gjort och gör. Var är mållinjen? Jag vill ha min medalj snart 😉
Jag vet inte om jag berättat om herceptinet? Jag tar det var tredje vecka intravenöst i min port-a-cart. Jag ska ta 17 gånger och jag har tagit 11. Tyvärr är det en hel del biverkningar. Och jag har ju tjatat på min onkolog att jag känner av dem. Så i början av året gjorde vi en hjärtundersökning. Min onkolog sa att allt såg bra ut, men så har det fortsatt, biverkningarna alltså. Jag har inte mått bra. Känt mig trött, fått yrsel, lägre blodtryck, blir andfådd så fort jag rör mig fortare än lagom sävligt, mått illa, vatten i kroppen = celulliter, torra naglar, torra ögon. Och en hel del annat också. Bara en massa tråkiga saker, så klart. Nu är jag precis hemkommen från att ha kollat hjärtat igen. Själva pumpandet har gått ner och läkaren som utförde undersökningen sa att det hade gått ner också vid förra undersökningen. Jag blir faktiskt ganska sur, varför har de inte sagt nåt till mig om det?
Då har jag ju haft rätt i min känsla.
Så nu väntar jag bara på att få prata med min onkolog, men det lutar mot att jag vill sluta med herceptinet. Fan jag vill ha mitt liv tillbaka.
Men när det är tufft, slänger jag upp önskningar till han där uppe. Som att jag vill äta mer rätt, även om jag äter bra. Men bättre. Då kom jag över Josefines Cleanse8, så i slutet av månaden ska jag gå den i åtta dagar. Jag längtar kan jag säga.
Solskenshistoria
som var instängda i en låda på en skräphög. Scamp hörde dem, slet sönder
lådan och bar dem hem en efter en.
Scamp är en före detta hemlös hund som bara hade en sak i tankarna, att rädda kattungarna precis som hon själv blivit räddad.