När jag strålades i julas träffade jag en så gullig sköterska. Hon berättade att hon bar på genen som kan ge bröstcancer alltså att flera kvinnor i hennes familj och släkt haft bröstcancer. Hon tog ett beslut att operera bort båda brösten. Idag läser jag det här i
aftonbladet om att Angelina Jolie också gjort samma. Snart är det väl dags för mig att göra den operationen. Jag måste vänta tills den strålskadade huden läkts. Men jag tror inte ni förstår vad jag längtar. Att rätta till skevheten och kanske ta bort risken att få cancer i andra bröstet.
Igår var jag och min bästis Cissi på Booksanddreams. Det är typ första gången jag är ute och ”minglar” bland folk och faktiskt var det flera jag käner som inte kände igen mig. Vi gick dit för att vi båda verkligen ville höra Kristian Gidlund berätta. Jag hade velat höra mer av honom, mycket mer. Han har så mycket att berätta. Och jag grät så när han berättade om hans känslor över sorgen som han tillfogat sin familj genom att bli sjuk och att han snart ska dö.
Vi måste prata mer om sorg. Vi måste våga prata mer om det. Det får aldrig kapslas in och bli som ett tungt ankare i våra kroppar.
Nu ska jag läsa boken och använda de här råden som ett mantra:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.
Så bra råd. Så viktiga råd.
Men det jag slogs av det var den närvaro som Kristian har. Känns som att han inte låter en sekund gå till spillo, att liksom vara där han är och inte någonannanstans.
Här är Kristians blogg
Här står jag och väntar på att Kristian ska signera boken.
Det som också hänt sedan jag fick cancer är ju att jag blivit så hemmakär. Helst vill jag bara vara med Ray. Jag vill vara med honom hela tiden. Jag behöver honom. Han är min trygghet, min stora kärlek. Godegud ge oss många fler år ihop, många friska år ihop. Det är det enda jag begär. Imorse tänkte jag på att jag verkligen är ”blessed” på så många sätt. Jag har en familj som finns för mig, en man som stöttar på det mest kärleksfulla sätt. Jag har det jag behöver och det har hjälpt mig så mycket i tillfrisknandet. Jag har fått så mycket kärlek också av er läsare och mina vänner. I morse grät jag lite över att jag har en vän som Cissi. Att hon är bland de varmaste, klokaste, snällaste jag vet. Cissi är så livsklok och att hon känner mig så väl. När hon tittar på mig med sina fina ögon så vet jag att jag kan berätta hur jag mår och hur det känns i mig. Och att allt är tillåtet, alla känslor, alla tankar och jag vet ingen som hejar på mig som hon. Jo, det skulle vara Ray då 😉
Här står jag och väntar på att Kristian ska signera boken. 
Tack för den inspiration du ger!
Jag har precis fått veta att min lungcancer inte går att bota och att tiden jag har kvar är begränsad. Behöver nu verkligen lära mig att vara i nuet och göra allt jag kan för att ta tillvara den gåva jag fått – att få vistas här på jorden!! Hur ska jag kunna ge mina barn och vänner den kärlek jag så innerligt gärna vill visa dom – nu när jag i min sorg är så självupptagen??
Jag ska genast köpa Kristian Gidlunds bok!
Varm kram
Gunilla
Vilket fint inlägg, Karin och så sant!
/Mia
Återigen, stort tack för tipsen och dina fina rader om livet!
Hoppas din inflytelserika vän också intresserar sej för naturen och mijön, för vad betyder det med fler kvinnor i styrelserna om vi inte ens kan leva i en frisk värld? Men vi tackar för arbetet med jämlikhet!
Jag såg att du håller yoga i höst med Grand tours i Montenegro, ska verkligen försöka komma iväg.
Fortsätt Karin, sprid vidare!