Så här inför helgen tänkte jag fråga er. Och hitta gärna på egna frågor, sånt jag inte tänkt på. Jag vill sammanställa viktiga saker som jag vill ta med i den bok som jag förhoppningsvis tror och vill att det blir av den här resan. Vill ha med er input, era tankar, era råd.
Och välkomna att ställa frågor till mig. Är det något ni undrar över, vill att jag ska svara på?
Till dig som haft/har bröstcancer:
Vad hade du velat veta innan du fick cancer?
Eller under tiden?
Vad har varit svårast för dig, rent känslomässigt, fysiskt eller kanske i bemötandet du fått av andra?
Vad har varit viktigast för dig i din resa?
Var har du fått din information?
Har du tänkt på vad du äter? Ändrat din kost? Hur i så fall.
Har du tänkt på att träna extra mycket, vad har funkar bäst för dig?
Hur känns det efteråt, när du är opererad, och allt är klart. Det här vakumet som kommer när man blivit frisk, ledsenheten som kommer ifatt en, hur tänker du om det?
Till dig som är bredvid, men som inte har en diagnos:
Vad hade du velat veta som anhörig?
Vad har varit svårast/lättast för dig under tiden som du är bredvid någon som är sjuk?
Har du råd/tips och tankar kring det här med att vara anhörig?
I vårt lilla kök.
Håret som växer ut.
Hyacinterna som redan blommat ut.
Hej!
Vilken fantastisk blogg du har.
Tack för att du delar med dig. Det är enormt värdefullt för många!
Önskar dig allt gott.
Så vacker bild på dig i köket 🙂
Vad hade du velat veta som anhörig?
– Om jag kunnat göra något för dig. Hur mycket du velat tala om och tänka på cancern, och hur mycket du velat tala om och tänka på annat. Var gränsen får för att lägga sig i för mycket, och att vara för lite närvarande (gäller främst dem jag inte står så nära men ändå bryr mig om).
Vad har varit svårast/lättast för dig under tiden som du är bredvid någon som är sjuk?
Att avgöra ovanstående.
Har du råd/tips och tankar kring det här med att vara anhörig?
Det är en märklig situation att dels sköljas över av oron att någon en håller av kan dö i cancer, och samtidigt vilja vara lugn och stöttande när personen med cancer behöver det. Mitt råd är: Var inkännande och försök möta din vän med cancer där den befinner sig. Lägg inte din oro på vännen – hon (för det är ju oftast en hon) har antagligen nog med sin egen oro och behöver inte din. Tala med andra vänner som haft närstående som har haft cancer, och dela din oro med dem istället. Se till att vara där för din vän på det sätt som hon behöver det, det är trots allt hon som har cancer och inte du. Det är hon som behöver genomgå alla behandlingar och tampas med oron över att kanske inte klara sig. Var närvarande i mötet med henne, så du kan känna in på vilket sätt hon behöver dig. Bli inte rädd, dra dig inte tillbaka, våga stanna även när det är läskigt. Om hon inte vill tala av olika anledningar, så visa att du finns i bakgrunden, redo att möta henne när/om hon orkar.
Vad hade jag velat veta innan, är nog svårast att svara på, känns så avlägset, som i en annan tid. Att få cancer får livets axel att rubbas. Men det man sedan inte visste var den långa tiden man fick genomleva, från första besöket på vårdcentralen, mammografi, punktion, läkarebesök, till man fick slutligt besked, långt efter operationen. Det var tungt att samtidigt hantera ett krävande arbete, en orolig familj och sina egna känslor.
Men bestämde mig från början att hantera det som ett projekt, ett steg i taget…och hålla en fot kvar i " verkligheten" dvs göra roliga saker med vänner och familj, arbeta och fokusera på det jag kunde påverka.
Min läkare uppmanade mig efter första mammografin att inte söka så mycket information på weben, och jag gjorde i princip inte det förrän efter jag opererats och fått mina besked. Då kunde jag relatera och lära av det när jag sökte efter information, läsa bloggar etc.
Fick tidigt tips om boken Anticancer som jag läste och har tagit till mig råd avs kost och andra råd. Prioriterade upp min träning, var en viktig del.
Att leva med den ständiga oron är jag något försöker hitta en förhållningsätt till, i början; lever jag vid jul.. nu; min värk i kroppen, är det återfall eller biverkan av min hormonmedicin. Men lever livet mer medvetet nu på många sätt och det hjälper till att hantera dessa känslor, tillåta sig vara ledsen och nere när det behövs, men inte låta det ta över utan istället välja att leva här och nu.
Beundrar med vilken styrka och öppenhet du hanterar din sjukdom, och hur du delar med dig av dina erfarenheter och känslor. Det gör skillnad.
Jag är väldigt i nyskedet som anhörig …
En av mina bästa vänner tog bort en bit från sitt bröst för två veckor sedan och ska ta mer (hela?) om en vecka. Sedan väntas cellgifter i 4 veckor … Jag vet inte mycket. Men det är så mycket känslor. Jag kommer att finnas där. Laga mat. Städa. Fixa det som behöver fixas. Sitta tyst bredvid och hålla hennes hand. Få henne glad, om det är det hon vill. Jag vet inte … Jag är förvirrad … Kan inte svara på dina frågor. Förutom hur man som anhörig känner sig. Det tror jag överlag är vanmakten. Att vad man än gör så kan man inte ta bort det hemska som finns där/funnits där …
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva …
Du har en väldigt fin blogg.
Jag har din videos hemma om ashtanga yoga …
Jag önskar dig allt gott på alla sätt,
Stor kram Lina
Vad har varit svårast för dig, rent känslomässigt, fysiskt eller kanske i bemötandet du fått av andra?
En sak som var svår för mig var att många av mina vänner inte klarade av att jag "mådde bra" mitt i min cancer…. Många var det som behandlade mig som om jag inte förstod vilken allvarlig sjukdom jag råkat ut för och det kändes ganska tufft. Jag fick många och långa förklaringar om att det var farligt och att jag borde vara räddare och må sämre. Jag mådde dåligt men jag mådde också oändligt bra eftersom det var som jag plötsligt upptäckte livet, träden, naturen, varandet (nu när det var hotat tog jag det inte längre för givet och det gav en sådan förhöjd livskänsla i nuet och en lycka i varje stund som var bra). Själv tyckte jag att det var en förmåga jag återupptäckte att ta ett steg i taget och skärma av från alla tankar och ångest kring framtiden och ta en dag eller tom en stund i taget. Jag var överlycklig över många av mina fina stunder med mina barn och jag valde nog att fokusera väldigt mycket på detta för att det gav mig kraft. Det jag fick av mina vänner när jag gjorde detta var skepsism och tom misstänksamhet om att jag ej förstått allvaret i situationen. Ibland kändes det som om de sa till mig "Du skall vara bara vara ledsen och bedrövad i din situation och du får inte utstråla lycka och glädje" Mitt svar var att det var viktigt för mig att få skratta och vara glad trots det jag gick igenom.
Det hela gick så långt att jag till slut blev osäker på mig själv och mitt förstånd så jag beställde tid hos en terapeut och min första fråga till henne var "Är jag galen som är lycklig också inte bara ledsen och kan du ta reda på om jag förtränger allt som mina vänner tror?" Terapeuten var ganska snabbt övertygad om att jag hade min verklighet klar för mig och att jag hade hittat ett sätt att fylla på kraft och energi i min mindfulness och lycka. Ett råd till alla som är nära en person som beter sig som jag gjorde är "Stötta glädjen och det positiva om personen kan känna det" Vi drabbade måste få tillåtelse att skratta och vara lyckliga mitt i allt elände!
Vad har varit viktigast för dig i din resa?
Det viktigaste för mig var att hitta vägen till nuet och alla känslor som finns i nuet (sorg, vrede, lycka, glädje mm) , släppa framtiden och förnuftet och bara vara.
Var har du fått din information?
Jag tog inte reda på så mycket info (orkade inte och tur var väl det eftersom jag hade väldigt dålig prognos och jag är idag frisk och det är 15 år sedan jag var sjuk!!!) När jag träffade läkarna frågade jag och var nyfiken men däremellan lät jag det vara så gott det gick . Jag litade och förlitade mig på att det skulle gå bra och visste att jag inte kunde påverka så mycket mer än min inställning och mig själv.
Ja Tina, så bra beskrivet, så upplevde jag det också.. den förhöjda livskänslan, så intensivt och att ta ett steg i taget och leva här och nu. Det var det som också tog mig framåt./L
Har du tänkt på vad du äter? Ändrat din kost? Hur i så fall. Absolut har jag ändrat min kost. Min första cancersjukdom när jag var 21 år gammal gjorde att jag la om kosten väldigt mycket. Började äta mycket mera frukt och grönt. Mindre mejeriprodukter och mjölprodukter. När jag fick cancer 34 år gammal gick jag extra mycket på mat som är bra för cancer (mycket kål i alla former) och tillskott. Med åren har jag slutat allt mer med kött och äter nästan helt vegetariskt nu. Även dragit ner på vinkonsumtion men är fortfarande en storälskare av rödvin som jag unnar mig. Idag äter jag dessutom en hel del antiinflammatoriska kryddor och är väldigt mån om vad jag äter.
Har du tänkt på att träna extra mycket, vad har funkar bäst för dig?
Träning var viktigt för mig redan innan min cancer (är gammal handbollsspelare, gymnast och fotbollspelare) och har fortsatt vara viktigt. Det som hänt med min träning är att jag lärt mig att träna för hälsa och välmående och inte för prestation och det har varit en svår resa. Jag har haft en väldigt tuff väg till att acceptera lugnare träningsformer som träning och har via seniorspinning, pilates, gymträning, core, simning, stavgång och yoga tagit mig fram i träningen. I början när jag var i rehab efter bröstcancern gick jag till gymet och i princip satt på en maskin och tänjde lite grann och försökte lära mig att tänka att jag är en tränande person. Det var ju mycket av den fysiskt friska personen som tog stryk i min sjukdom och under en tid sade jag i ren besvikelse över min kropp som svek mig upp bekantskapen med just min kropp. Jag fick lära mig att ta ett steg i taget även med min fysiska accpetans och träning och jag tänkte så här "varje träningspass jag tar mig till förlänger mitt liv lite grann" och så tänker jag än idag 15 år senare
Yogan har betytt oerhört mycket för mig i min rehabträning så mycket så att jag idag själv är instruktör i medicinsk yoga.
Hur känns det efteråt, när du är opererad, och allt är klart. Det här vakumet som kommer när man blivit frisk, ledsenheten som kommer ifatt en, hur tänker du om det?
Jag tänker så här att det kan vara en väldigt lång process att "Komma tillbaka". Och förresten komma tillbaka? Till vad? Livet blir ju aldrig som det var innan sjukdomen. Jag har inte kommit tillbaka jag har kommit till ett nytt mycket bättre ställe. Det fanns inget tillbaka för mig. Där jag befann mig innan jag blev sjuk det var ju det liv jag levde då som jag är övertygad om gjorde mig sjuk eller iallafall hjälpte till att göra mig sjuk (ett utslitet immunförsvar av stress och press och ständiga infektioner och trötthet)
Jag har jobbat med mig själv hela tiden sedan jag blev sjuk på olika sätt och det var 15 år sedan. Först slutade jag mitt jobb, gick i terapi, bytte yrkesbana, blev egenföretagare för att kunna uppnå balans mellan arbete och fritid. börjarde ta hand om mig själv. utbildade mig till samtalsterapeut och instruktör i medicinsk yoga. satsade på familjen och barnen parallellt med jobbet (jobbade 50 % och jobbar fortfarande "bara" deltid) började leva i mitt skapande och måla tavlor som rehabilitering. Det är en ständig utveckling och livet är en resa precis som det hade varit även om jag inte varit sjuk men jag är osäker på om just jag hade upptäckt det utan min sjukdom. Jag hade så starkt förankrade mål och planer och jag var envis som en åsna. Mitt motto var "Allting går!" . Idag är mitt motto "Allting som jag vill går. Men vad vill jag?"